Göteborgsposten – 10 mars 1866, sida 2

vid måste i lika mån beundra en lycklig natur, som ett skarpsinnigt studium. Fru Almlöf spelade modren, draken, på ett sätt som väckte den oemotståndligaste munterhet, hvarför det icke synes oss vara skäl att fästa sig vid en och annan liten öfverdrift. Måll Sandberg, som skulle föreställa en flärdsull ung fru, gaf rollen med ganska mycken behagsjuka, men hon bör akta sig för att vid framställningen häraf allt för mycket slösa med sina behagfulla svängningar på hufvudet och öfre delen af kroppen — det börjar öfvergå till manr. Hr Hedin, onkeln, hade till förmån för illusionen bordt synas något äldre. Hr Fredriksson (förälskad i fru Hwasser) var frisk och naturlig — alldeles på sin plats — något som måhända icke kan sägas om hr K. Almlöf, hvilken hade att spela en dum och löjlig pojke, älskare till f. d. pensionsflickan (fru kinmansson). Det är klart att hr Almlöfs saftiga och kraftiga komik icke kunde undgå att framkalla mycken munterhet, men en så gammal skådespelare som hr Almlöf kan naturligtvis icke spela öfvermaga utan att taga till bjelp de mest burleska öfverdrifter, hvilka i vår tanke här verkade mindre välgörande på illusionen af det hela, emedan det icke gerna kunde gå rätt i hop med den fina framställningen af de båda flickorna. Med uppoffring af några skrattsalvor tro vi att hr Hartman här varit bättre använd. Dessutom synes oss att direktionen bör med en viss ömsint varsamhet begagna en komiker, som dagligen fortgår i sina nästan öfverraskande framsteg inom den högre komiken.