Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 3

ment till förmän för Polen, hvilket olyckliga land likasom Danmark alldeles utelemnats ur adressförslaget. Carnot motiverade amen dementet. Den polska frågan?, sade han, skall ingenting förlora af sin vigt, så länge vestra Europa har begrepp om sina intres sen. Det finnes i norra Europa ett folk, som skyddar det mot barbariet: det polska folket. Af detta skäl har Ryssland, troget sin hundraåriga politik, städse bemödat sig om, au under de båda tyska stormakternas blinda medbrottslighet ätillintetgöra Polen. Det syftemäl, ändringsförslagets undertecknare haft är mera af moralisk, än politisk betydelse. Före 1863, d. v. s. innan det nu rådande systemet erhållit sin fulla utveckling, innehöll trontalet ett skarpt tadel mot den ryska politiken, medan det i år alldeles tiger rörande denna punkt. Lagstiftande kåren kan icke efterhärma denna tystnad?-. Leroux uttalade sig i adresskomitöns namn mot ändringsförslaget, som naturligtvis blef af den slafviska kåren förkastadt. — Så beter sig det andra franska kejsardömet mot de tvenne stater, Polen och Danmark, som offrat så mycket för det första och hvars ädlaste blod flutit för Frankrikes sak. Att sådant knnnat vara möjligt, är nästan oförklarligt, och den Nemesis, som alltid går igen i historien och händelserna, skall nog straffa denna otacksamhet. Men lagstittande kåren är rädd, ty regeringen är rädd. Hon låter t. ex. Afton-Moniteur, som annars meddelar lagsiftande kårens förhandlingar, alldeles törbigå det plenum, hvarinom GlaisBizoin höll sitt bekanta, qvickt och skarpt gisslande tal mot kejsardömet. Det på polska amendementet närmäst följande ändringsförslaget rörde äfven en af de trågor, som franska regeringen helst förbigår med tystnad, neml.: den mexicanska. Befarande häröfver en ny, häftig debatt, hade regeringen beslutat afsklippa möjligheten af diskussion. På grund häraf reste sig genast statsrådet Rouher, påpekande att den mexicanska frågan kan betraktas ur tvenne synpunkter: i dess förhållande till Frankrike och Föreuta Staterna samt i dess förhållande till Frankrike och Mexico. Om dessa båda satser kunde behandlas skiljda åt, vore regeringen genast beredd att diskutera mexicanska frågan i afseende på deras ställning till Förenta Staterna. Men han uppmanade, i regeringens namn, kammaren, att icke genast upptaga den mexicanska frågan, hvad specielt Mexico angår. Buffettrågade statsministern om kammaren framdeles skall i denna fråga kunna afgifva ett lika bestämdt meningsyttrande, som det den brukar afgifva vid adressdebatten. Statsministern genmälte härtill, att frågan kan i hela sin utsträckning åter komma till behandling, då 1866 års budget skall beriktigas. Då skall det stå kammaren fritt, att i form af en anslagsminskning öppet uttala sin mening. Adressförslaget blef naturligtvis förkastadt, och regeringen har tillsvidare sluppit ifrån den kinkiga frågan. Från England skrifves, att skattkammarskansleren inom Underhuset förklarat, att England skall deltaga i konferensen om Donauturstendömena, hvilket tyckes bevisa, att en konferens verkligen skall komma till stånd. Han förklarade vidare, att England i denna fråga tasthåller vid pariserfördragets grundsatser och vill fästa atseende vid befolkningens önskningar, såframt de äro förenliga med allmänna principer och nödig stadga. De engelska tidningarne äro fulla af redogörelser för de ransakningar, som f.n. pågå å Jamaica med anledning at upproret på denna ö. Hårresande vittnesmål föreligga, hvilka intyga sådan råhet och grymhet hos såväl de engelska officerarne som soldaterna, att man måste häpna derötver och tro dem snarare vara konungens at Dahomey slafviska bödlar, än medlemmar af ett tritt och stort folk, som ytves öfver civilisation och så ofta rör upp himmel och jord, då man i ett svagare land råkar såra en britt, fysiskt eller moraliskt. Ett vittnesmål, aflagt af en fattig negerhustru, löd sålunda: Jag blef gift sistl. Oktober och bodde med min man och hans mor i Harbour-head, S:t Thomas-inthe-East. En Lördag kommo några soldater till vårt hem och sade: Hvem bor här? Oppna dörren! Min man öppnade dörren. De sökte efter något och tunno en rock, i hvars ficka fanns ett qvitto å en lampa, köpt för Paul Boslees kapell i Stony Gur. Min man hade uppsatt räkningen på Bogles begäran, som hvarken kunde läsa eller skrifva. Min man var lå skollärare i Spring. När soldaterna påträffade rocken, sade de: Hur kunde en neger få en sådan här rock? Hans gamla mor stod bredvid. Hon s:de: Det är min sons rock, Min man var på gärden. De bundo honom vid ett träd derute och sköo honom. Jag såg dem göra det. Tre frivilliga sköto honom genom hufvudet, och hans hjerna stänkte omkring. En af soldaterna släpade modren till kroppen och tvang henne att luta sig öfver den. Derefter satte soldaterna eld på huset och brände ned allting. Jag hade aldrig hört ett ord om kriget, förrän det bröt ut och hade icke sett Bogle pa två eller tre månader dessförinnan. Ett annat vittne anförde, att det sett en soldat, som gick tram på en landsväg och, da han mötte fyra fångar under bevakning, sköt