Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 3

med Ungern, skall väl första stöten komma från Preussen. I en öfverblick af ställningen yttrar sig Times berlinerkorrresp. sålunda, under d. 28 Febr: Ånnu för två dagar sedan hade den preussiska note, som skulle begära af Österrike hertigdömenas afträdande, icke lemnat Berlin. Möjligen hade dess afsändande uppskjutits i följd af de händelser, som nyligen timat I Donaufurstendömena, händelser hvilka sannolikt skola leda antingen till fullständigande af ett förbund mellan Österrike och Frankrike eller till deras aflägsnande itrån hvarandra. Under afvaktan på utgången at händelserna å dessa håll, förbereder sig grefve Bismarck beslutsamt på det värsta. De schlesiske såästningarne förstärkas och förses med lifsmedel och ammunition för krigsbehof; Dyppelverken ha redan erhållit en del af sin komplettering i 84 grofva kanoner; och krigskommissariatet har börjat inköpa hästar för en möjlig mobilisering af trupperna. De reservtonder som äro i regeringens ego, jemte penningarne i skattkammaren, provinsmyndigheternas förvaltningskapitaler, aktierna i KölnMinden-banan och andra för regeringen tillgängliga värden kunna uppskattas till 10 mill. b. st., hvilket skulle i Preussen vara tillräckligt för ett kort och lyckligt fälttåg mot Österrike. Ett långvarigt och vexlande krig skulle naturligen icke kunna föras utan ett betydande lån eller någon dylik penningeoperation. Furst Kusa, Frankrikes vän, har detroniserats af det ryska partiet bland Wallachiets adel, och det är möjligt att, efter grefvens af Flandern vägran att bli hans efterträdare, hertigen af Leuchtenberg skall utnämnas till hospodar. En rysk armå har inryckt i Bessarabien, och en österrikisk styrka skall inom kort uppställas vid Donaufurstendömenas vestra gräns, för att öfvervaka händelsernas gång. Dessa händelsers inflytande skall märkas ej allenast vid Nedra Donau, utan öfverallt annorstädes. Österrike har alltid motsatt sig Rysslands inflytande i dessa trakter. Om det nu förblifver sin traditionela politik i Bucharest troget, måste det bereda sig på, att Ryssland tager parti mot det i Berlin och, om än blott diplomatiskt, ytterligare ökar farorna af en möjlig förveckling med preussiska regeringen. Oaktadt den uppenbara sannolikheten af en dylik kombination, är det likväl ett faktum, att wienerregeringens antipreussiska politik i Elbhertigdömena icke förändrats under de senare dagarne. Tvärtom. En församling af notabler i Holstein har inkallats att diskutera budgeten och genom sina ötverläggningar låta det absolutistiska styrelsesätt, som fullföljes i Slesvig, framträda ännu skarpare. Vidare har ståthållaren Gablens och hans ministrar fört en offentlig korrespondens, tör att blamera de 17 holsteinska adelsmän, hvilka nyligen anhållit hos grefve Bismarck, att han måtte annexera hertigdömena. Nämnda ministrar ha äfven tillkännagifvit afsigten, att stämma den preussiske premierministerns aristokratiska vänner och göra dem ansvariga för de angrepp, som innehållas i deras petition. Dessa angrepp inneburo törnämligast, att de holsteinska myndigheterna, genom att taga parti för augustenborgaren, redan demoraliserat landet och skulle göra detta fullkomligt f olyckligt, om de icke förbjöds att vidare fortgå på samma sätt som hittills. (Det är på dessa beskyllningar Preussen stödt sin depesch till Österrike med begäran om borgen för att inga vidare augustenborgska stämplingar skulle tillåtas.) Österrike har derjemte, sedan det öfverenskommit med Preussen om de summor, som skulle återbetalas till Danmark enligt fredsfördraget — summorna skulle användas till pensioner, skadesersättningar o. d. — plötsligt återtagit sitt först gifna bifall och påyrkar nu minskning af den ursprungligen bestämda summan. Detta skall naturligen öka dess popularitet i hertigdömena. De holsteinska tidningarne tillåtas utmåla den preussiska regeringen såsom den mest despotiska på jorden (alldeles osanning är det icke) och det säges, att en bekant republikansk tidning i Frankfurt köpts af den kejserliga regeringen, för att med det radikala partiets vapen motträda berlinerkabinettet. I sammanhang med denna framställning må nämnas de ord, hvarmed inom Frankrikes lagstiftande kår regeringens kommissarie slutade sitt försvar af regeringens neutralitetspolitik i frågan. Hr de Tarrieu, äfven v. president för statsrådet, sade: Wienerfreden fastställde Österrikes och Preussens samregering i hertigdömena, under det Gasteinerfördraget bestimde deras åtskiljande. Frankrike