Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 2

— Ni har rätt, min vän, sade han. Kärleken gjorde mig blind, och jag förstår ej huru jag till denna grad kunnat låta förvilla mig. — Nåväl! utbrast herr de Valenck. Ni har nu kommit på bättre tankar, men detta är ej nog. — Hvad behöfs det då mer? — Det är visst att hans eminens skall bli underrättad om denna förhatliga komplott, och att han följaktligen skall få veta hvilken del vi tagit deri. — Nåväl! frågade de Chalais med oro. — Ni har blott ett medel att rädda ert hufvud: det är att för kardinalen göra en uppriktig bekännelse. I — Och räkna upp mina medbrottsliga? — Utan tvifvel. — Är det verkligen er mening! Kan ni tro att jag skulle bli en förrädare. — Ni blott upptäcker en sammansvärjning ; det är er skyldighet. — Kanhända; men för hvilka faror skall jag ej derigenom utsätta mina vänner! — Dem! Hvad ha de att frukta? Litet kunglig onåd för en kort tid, en tillrättavisning mera faderlig än sträng. Hvad kunna sådana personer som Gaston och hertiginnan de Chevreuse ha att frukta? — Ni vet hvilka som äro delaktiga? frågade Chalais förskräckt. Herr de Valence kunde ej afhålla sig från ett småleende då han hörde denna naiva fråga. I