Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 1

medel torde måhända emellertid vara upptäck — så är verldens gång. För hundrade elle ett par hundrade år sedan transporterade blomman af Sveriges ungdom med thy åt följande matskrin än långsammare till och frå lärdomsstaden. Den transporten var då fö tiden föga beqväm och de studenter (och mån ga voro de), för hvilka landtresan blef fö kostsam, måste inskeppa sig och sina sake; på senfärdiga mälarskutor. Denna olägenhe sökte den mångfrestande Olof Rudbeck att af hjelpa. Han inrättade på 1600-talet postjak ter, hvilka gjorde reguliera resor mellan Stock holm och Upsala. Han lät också för dessresor trycka omständliga och noggranna ordningsreglor, hvilka voro ganska orisinella och detaljerade. Såsom ett litet bevis härpå må anföras 8 7, som lyder: Sedan är ock er oordning, att någre stiga på Jakten, och säga sig villia betala när de komma fram, men Jakten kommer intet väl till Lands, förr än de springa aff henne och rymma sin koos; ty skal skepparen så länge hålla från Landet för Anckar til des de betala, ty en sådan Jakt, som dagligen segla måste, och aldrig länge hvila, och måste hafva en skeppare och 6 Botzmän, uppehålles icke med väder(!). Dessa postjakter blefvo ganska inbringande för egaren, hvadan ock Upsala borgerskap, som gemenligen står en 50 å 100 år efter sin tid, år 1719 hos regeringen anhöll, att tillika med professor Rudbeck (den förres son) få hålla jakter. Denna anhållan beviljades och jakterna gjorde sina reguliera, ganska lönande resor, tilldess de undanträngdes af ångbåtarne, hvilka nu åter snart nog måste vika för jernvägen. Emellertid hatva — som kändt är — äfven ångbåtarne lemnat en ingalunda obetydlig afkastning. Oaktadt ej mindre än fem ångbåtar under förliden sommar underhållit trafiken mellan Stockholm och Upsala, har dock ensam ångbåten Garibaldi under trafikåret lemnat en ren behållning af 11,000 rdr; på fem resor nu under vintern inseglade han 3,500 rdr; ett, bland många andra, bevis för den lifliga trafiken mellan universitetsoch hufvudstaden. Den, som ej sett Upsala på 10 å 20 år, torde numera knappast igenkänna en stor del deraf. Der, hvarest fordom gamla träkåkar med thy åtföljande kåltäppor gåfvo en idyllisk bild af en svensk bondby, resa sig nu stolta 3och 4-vånings stenhus. Så fort har det dock ej gått att bygga stenhus och söra Upsala till en liten city, som högstsalig kung Johan den tredje i tiden tänkte, då han 8S 12 af sina år 1570 för Upsala stad utärdade privilegier föreskref att: Konungen befriar af nådigt medlidande staden från all skatt, gästning och skjutsning under tio år, ned vilkor att hvar borgare bygger minst ett tenhus, tre våningar högt, hvilket bör ske inom le 4 första åren. Den, som endast förmår att ygga trähus, njuter ett ärs frihet, men får cke bygga vid hufvudgatorna. f) Dock om dan nu stode upp den gode kung Johan skulle an tå se sin stenhusplan börja att förverklias. Hvem som likväl vunnit derpå, icke är et hyresgästerna. Förr bodde man mot biligt pris i visserligen små och låga, men varna och fuktfria rum; nu för tiden är man vungen att mot oskäligt högt pris inhysa sin ersonlighet i stora och höga salar, försedda red ett öfverflöd af fukt och golfdrag. Ja, og bygges det, men bygges på ett sätt, så tt qvantiteton får hjelpa qvaliteten. Raminde hus — ej i sigurlig, utan i egentlig rening — höra just ej till de största säll) Norrköping fick år 1572 skattefrihet på sama vilkor, men lika litet hår som der blef kunens afsigt att lå höga stenhus vunnen. De stolta alatsen reducerades till helt vanliga luftslott.