Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 1

Å9018 S001 ODIN KHIATlIUIR all ende på Wermlandsbanans riktning finnes ick något apart Göteborgs-intresse har slagi ned som en bomb i riksdagslägret. — — SA — Bref från Upsala. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Upsala d. 26 Vebruari). Allt går här sin gilla gång, så som a ålder brukligt varit, och man märker knappt det nya, som timar, om man ej stundom jemtör det med det gamla, som häller på att försvinna. Paralleler mellan nytt och gammalt kunna stundom vara upplysande nog och det gamla torde måhända för mången vara lika nytt, som det nya. Dessa djuhsinniga reflexioner öfver presens och perfektum utvecklades häromaftonen i min hjerna, då jag gjorde en promenad längs den nyanlagda jernvägen. Haltmånen sökte genomtränga sitt molnhölje och sedan detta lyckats, kastade han sina haltbeslöjade, melankoliska blickar på de reflekterande snöfälten; eslottsklockans toner ljödo i stilla natt, — ni vet, den der klockan, som Wennerberg så vackert besjunger i Gluntarne och i hvilken det ringes hvarje morgon kl. 6 och hvarje afton kl. 9. Den klockan har sin tradition liksom allt annat bofast här i Upsala. Det berättas nemligen att drottning Kristina, då hon sista gången lemnade Upsala slott, skall i ett anfall af ånger öfver sin religionsförändring och tronafsägelse hafva anslagit ett högst betydligt kapital, med hvilket omkostnaderna för hennes själaringning hvarje morgon och afton allt framgent skulle bestridas. Hon förordnade dessutom särskildt, att när den till detta ändamål beställda klockan skulle gjutas, en silfverstake skulle kastas i den smältande malmen, på det att klockan skulle blifva klangfull och välljudande. Ännu för 20 år sedan hade denna aftonringning äfven en annan betydelse, ty när hon ljöd kl. 9 om aftonen skulle hvarje student, som troget ville hålla den långa latinska studented han svurit, begifva sig hem, lemna källare, gator och gränder samt efter läsandet af ett kapitel i bibeln försåänka sin personlighet i Morphei armar. Numera svär man ej på att äsa bibeln liksom man ej heller reglerar sömn och vaka efter drottning Kristinas klocka, som lock utan rast eller ro, hvarje morgon och ifton, sjunger sin gamla visa. Ja, det är en gammal visa, som dock var dag blir ny, och går man ensam och vankar och lyssnar till silfvertungans sång, så år man höra förunderlig ting, man får höra mru hon sjunger en visa om kränkta pligter, mm samvetsqval och hjertesorg, och slutligen tämmer man in visan och sätter nya ord till len gamla melodien, och man — — — — — — Som sagdt, jag gjorde en pronenad längs den nyanlagda jernvägen, som äl först i ett obestämdt futurum kommer att ppnas för allmän trafik. Men då, när denna ommande tid blifver en närvarande, då, när nan ej mer som nu behöfver använda en hel ag, för att pr diligens eller skjutskärra framråla till hufvudstaden, då börjar man måända åter klaga öfver långsamma kommuniationer — något än snabbare befordrings) Tillfolje af dels posternas fördröjda ankomst, els bristande utrymme i tidningen, har ofvanstående rof först nu kunnat meddelas. Red. af G.-P. — — AWA —