Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 1

går såg både grefve de Chalais och de Valence inträda i premierministerns kabinett. — Jag tror er, svarade Renaud i likgiltig ton; och för resten bryr jag mig föga derom. Min nyfikenhet stricker sig ej längre, De anlände nu till Fontainebleau och lemnade hvarandra såsom mycket goda vänner. Renaud begaf sig till hertiginnan. Hon hade hemkommit. — Ni! utropade hon. Jag väntade er ej så snart. — Ni erinrar er, madame, hvad ni nyss sade mig i skogen? — Fullkomligt. Skulle ni ha fått veta någonting? — Kanhända; men jag bör på förhand bedja er om att ej bli förvånad öfver någonting och i synnerhet att ej bli ond på mig om jag sårar den ömmaste af era känslor. — Hvad menar ni? stammade hertiginnan lindrigt rodnande. — Är det längesedan ni såg grefve de Chalais? — Nej, senast i går afton ...vid hans ankomst... — Hvad sade han er? — Ingenting annat än helt vanliga saker ... svarade madame de Chavreuse, som började bli förskräckt öfver Renauds allvarsamma utseende. — Omtalade han för er, madame, att han i gär gjorde ett besök hos kardinalen? — Han! utropade hertiginnan förskräckt. Nej . han omtalade ej något sådant för mig ... — Han var likväl på Petit-Luxembourg.