Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 1

ÄE— Www--skulle upphöra, men derpå kunde ej hi Ramsay gå in, utan prutade och fick ståndet att endast eftergifva sitt särskilta forum i brottmål. I presteståndet ordades ock mycket i lagfrågor; men som d:r Runsten ej deltog i debatten, så blef den mycket lärd och dito tråkig. För öfrigt ville det högvördiga ståndet alls icke veta af att skolynglingar under vissa vilkor skulle befrias från grekiskan, och ej heller få taga med sig grammatikan att begagnas vid stilprotvet i afgångsexamen. Borgarståndet tormerade sig till en juridisk fakultet under grosshandl. Murns presidium, ty hr Schwan har hussorg. Ståndets mest framstående rättslärde läto höra af sig. och naturligtvis äfven kaptenlöjtn. Witt, men kakelugnsmakaren Pettersson hade slagit spjellet igen. Ståndet hann derjemte med fyra punkter at sjunde hufvudtiteln — och så var middagstiden inne. Men i bondeståndet var det allra trefligast. Icke derföre att några stora frågor djupsinnigt diskuterades, utan för det naiva i åsigterna. Då sjunde hufvudtiteln föredrogs, så vaknade ståndet till fullt lif. Att notarierna och kammarförvandterna i kammarkollegium blifvit förordade till löneförhöjning, kunde naturligtvis icke accepteras i ett stånd, hvars ledamöter ha så väl reda på dagsverkspriserna. Bland kardinalskälen anfördes, att kollegium sannolikt längre fram skall reorganiseras, och det vore då oklokt, att under afvaktan derpå höja tjenstemännens löner. Per Nilsson i Espö hade verkligen mod att förorda löneförhöjningarne, enär det först och främst befunnits svårt att få tjenstemän att qvarstanna i kollegium och dernäst emedan dessa tjenstemän vore högre aflönta än i motsvarande grader. Men detta var skäl, som pluraliteten alls icke kunde fatta, och derföre: afslag! afslag! Mot 3,500 rdrs förhöjdt anslag till gratifikationer åt e. o. tjenstemän i kammarkollegium uppträdde — icke någon danneman — utan en hofrättsnotarie Svante Bergström; men för anslaget åter filosofie doktor Lönnberg, som ganska grundligt, men hofsamt tillrättavisade sin länskamrat, notarien Lönnberg, erinrade att kollegii göromål allt mera ökades, att tjenstemännens antal bibehölles oförändradt, att de extra ordinarie tjenstemännens arbetskrafter dersöre tagas mera i anspråk, och han hade åtminstone aldrig hört att dessa extraordinarier voro lyckligt lottade i ekonomiskt afseende, utan snarare tvertom. Ett afslag äfven på denna punkt skulle lätteligen ingifva allmänheten den föreställning att ståndet tagit på entreprenad att afslå alla tillstyrkta anslag rörande kammarkollegium. Dessa argumenter verkade och ståndet biföll anslaget. Så kom ståndet åter till det svåra problemet: hvad skall man göra med kolonien S:t Barthelemy? — Alldeles icke bevilja de till öns förvaltning begärda 18,000 rdr, ville Bjerkander. Sven Nilsson från Skåne hade räknat ut, att dessa 18,000 rdr egentligen voro on fattigvårdsafgift, men biföll dock förslaget. Rundbäck likaså, men tyckte, att då Norra Amerikas förenta stater ville köpa Danmarks esittningar i Vestindien, så kunde gerna S:t Zarthelemy följa med. Lönnberg erinrade, tt om man än ville försöka att skänka bort olonien, så skulle ingen nu vilja mottaga -åfvan. Det vore för öfrigt icke Sverige värligt att öfverlemna ön till den förste fribyare, som ville taga den i besittning; men se! en iden slog ned på August Andersson som n blixt. Han törmente — Sveriges värdiget åsido! — att om någon tocken der friytare hara ville hugga ön, så — allt för