Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 1

A —kk —k ——ä Syntheterna här. Emellertid stegras hyrorna, soch priserna på alla oundgängliga lefnadsförnådenhetor hafva på det sista decenniet betydligt ökats. Ett godt hafva dock dessa prisstegringar medfört: de hafva lärt studenten, att på ett förståndigt sätt inrätta sin ekonomi, och den måtta, som i allo utmärker nuvarande studentgeneration, länder den till heder. Numera händer ej så som det hände i förra hälften at sjuttonde århundradet, att många af studenterna voro gifta och för att försörja sig och de sina måste vid sidan af studierna idka någon borgerlig näring (mest skrädderi), ett förhållande, som förorsakade den tidens akademiska senat stora bekymmer, och mot hvilken oordning — på borgerskapets upprepade klagomål — år 1628 uttärdades ett strängt förbud för student att sysselsätta sig med skräddareoch skomakareyrket. Nu måste man taga andra mått och steg, för att försörja sig och studenterna konkurrera ej längre med skräddare och skomakare, oaktadt dessa senare på somliga orter göra anspråk på att blifva både docenter och professorer. Stackars studenter, under alla tider hafva mer eller mindre obefogade klagomål riktats emot dem. Bland andra klagomål, som förr (i synnerhet under Carl d. IX:s tid) höjdes mot dem, var ock ett — detta dock naturligtvis ei framstäldt af Upsala borgerskap — öfver deras öfverflöd i klädsel. Enligt ett gammalt samtida rim bestod den prakt, hvaröfver man tog så mycken anstöt, deruti att studenterna nu började begagna: ÅSeden och sammet och korkeskor, llöge hattar och silkesflor, Reggarnsstrumpor och skjortekragar store. Ja, det var öfverflöd på then tiden, men hvad är numera öfverflöå och hvad behöfves oundgängligen till dagligt allehanda: Ja det är en fråga, som ej är så lätt att besvara, åtminstone synes redaktionen af tidningen Dagligt Allehanda ej ha svarat rätt klart för sig. Ty den der gamla litanian om öfvertlödsartiklar, hvilken nämnde tidnings såväl redaktion, som välvillige insändare och stora statsekonomer i unison chorus sjunga, månne ej både text och melodi härtill äro en smula föråldrade och äro ej tilläfventyrs tidningens artiklar i ämnet just de öfverHödsartiklar, som kunna undvaras utan saknad? Dock så alldeles utan saknad kunna de dock ej undvaras, ty man sofver så godt sen man gjort sig mödan läsa igenom dem -— arbetaren är lönen värd — fastän man ibland får en något orolig dröm deraf. I den drömmen flyttas man ett eller par hundrade år tillbaka, till konsumtionsoch öfverflödsafgifternas gyllene dasar; man känner sig litet illa till mods, ty man skall betala skatt för rocken, som man sår klädd i, skatt för eldstaden, som man värmer sig vid, skatt för fickuret, som visar iden, skatt för kaffet man dricker och tobacen man röker, ja skatt för allt möjligt nästan. Men till och med i drömmen gör man len ganska förståndiga reflexionen att dessa consumtionsskatter voro mycket rättvisare än le, som nu påyrkas; ty då gingo de in i tatens kassor och ej i enskilda producenters tassaskrin. Man vaknar sedan man åtmintone en gång i litvet drömt om en förfärlig. tor skatt, och sen man riktigt mornat sig är nan smått förargad öfver att man bugat sig ör den erkändt störste statsekonomen och nan börjar fundera på hvem som egentligen Jort den största bocken. Nästa afton väljer nan derför någon annan lektyr, t. ex. Bevillings-komitkens betänkande eller Statistisk lidskrift, och när man så läser om förra sekets beskattningssystem, då får man så der emligen klart för sig, hvilken tids och andas