Göteborgsposten – 9 mars 1866, sida 1

XVI. Ett samvete som låter sig bevekas. De misstankar Renaud straxt i början fattat hade slutligen antagit en bestämd form. Boisroberts meddelandeu hade ledt honom på rätta spåret, och om hun ej högt anklagat grefve de Chalais inför hertiginnan, var det snarare af skonsamhet mot honom än uf brist på bevis. Grefvens besök hos kardinalen var nästan så godt som en fullständig upptäckt. . Renaud hade verkligen ej bedragit sig. Ännu dagen förut och då grefve de Chalais anträdde resan till Fontainebleau, var han, som då ännu bibehöll ett lifligt intryck af rådplägningen hos den älskvärda hertiginnan, lifvad af ett brinnande nit och tänkte ej på annat än värfva anhängare för de sammansvurnas sak. Det var med sådana tänkesätt som han träffade tillsammans med grefve de Valence, hvilken han beslöt göra till sin allierade. Alltifrån första ordet som han yttrade, lyssnade deune med uppmärksamhet, hvilket kom Chalais att tro det grefven delade hans opinion. Han afslöjade derföre så småningom för denna hela komplotten, i tankarne lyckönskande sig sjelf öfver den aktning hvarmed grefven lyssnade till hans ord. — Ni blir en af de våra, är det ej så? sade han slutligen. Hvarje god ädling bör göra gemensam sak med oss.