Göteborgsposten – 8 mars 1866, sida 3

Yrän Utlandet. Den 2 d:s pågingo inom Frankrikes lagstiftande kår märkliga förhandlingar rörande Frankrikes ställning till den dansk-tyska frågan. Denna var ej med ett ord omnämnd i det första adressförslaget, och detta hade väckt allmän undran. Oppositionen hade derför till adressförslaget väckt det ändringsförslag: För att bli varaktig, måste denna fred hvila på aktning för rätten. Vi kunna icke åse att den kränkes i Tyskland, utan att högt uttala vårt ogillande. Frankrike, som berömmer sig af att ha uppställt folksuveränitetens dogm, är skyldigt sig sjelft att protestera mot interventioner, som bestämma öfver folken. Eftersom det var bekant, att Jules Favre skulle försvara detta sitt ändringsförslag, taga till ordet för folkens sak och bekämpa den rätt, som suveränerna då och då tillvälla sig att dela nationerna som boskap, hade ett stort antal menniskor redan långt före plenums början strömmat hän till Palais Bourbon, der kåren har sina förhandlingar. Dörrarne till lagstiftande kårens lokaler blefvo formligt belägrade, men at dem, som icke i förhand försett sig med tillträdeskort, lyckades endast få komma in. Favre kritiserade skarpt det svar, som adressförslaget afgifver på trontalets yttranden om de tyska angelägenheterna. Hans föredrag var förträffligt både i afseende på form och innehåll, och han kom till det resultat, att Frankrike skulle sluta allians med det fria Tyskland. Han sade: Vi måste tala om Danmarks olycka, detta lilla folks, som i Europas nordligaste spets står som civilisationens yttersta (?) förpost och vaktare och hvilket är vår gamle och trogne allierade ... Denne vår allierade dukar under i den starkares kamp mot de svaga, och Frankrike har ej ett ord af medlidande för honom; det förbehåller sig endast den småaktiga rätten, att vara bedröfvadt och glädjas. Kejsarens expos mildrar de bittra känslor, som trontalet måste uppväcka. Det uttrycker den förhoppning att en föränaring skall ega rum, hvilken öfverensstämmer med rätten. Frankrikes språk var klarare och bestämdare i de båda budskap, som presidenten uppläste 1850 och 1851; 1858 var kronans språk ännu tydligare. Deri förklarades, att Frankrike icke skall inblanda sig i frågan om hertigdömena, som är en inre tysk, men endast iakttaga denna hållning så länge som Danmarks integritet icke är hotad. Visserligen kunna omständigheterna ålägga ett stort folk en återhållsam ställning, men det bör i sitt språk aldrig uppgilva rättens och rättvisans sak. Favre uttalade vidare sitt fulla bifall till det cirkulär, hvari utrikesministern protestesterar mot Gasteinskonventionen; men frågade, huru det kommer sig, att denna konvention blifvit officielt meddelad England, men endast genom tidningarne delgifvits Frankrike. På rättens och rättvisans område måste Frankrike åtminstone behandlas som den mest gynnade nationen, Frankrike befinner sig gentemot en äregirig makt, hvars hemliga afsigt är, att en dag regera öfver hela Tyskland. Denna nation är intelligent och aktningsvärd, men dess traditioner drifva den till eröfring och hon är icke synnerligt noga om medlen. Kan Frankrike gentemot en sådan makt spela rollen af lugn filosof. Frankrike behöfver icke stå på vakt vid Carl den stores gratsten, och om det uppgifver alla eröfringsplaner, kan det skaffa sig nya allierade, då de politiska förhållandena så kräfva. Regeringens kommissarie Parieu svarade Jules Favre. Han trodde icke, att Frankrike hade någon orsak att intervenera i de tyska stridigheterna, och han ingick på en lugn och grundlig diskussion om den slesvig-holsteinska frågan, hvilken olyckligtvis varit något dimmig och obegriplig och ej kunde lösas, utan att framkalla svårigheter och slitningar mellan olika regeringar. Då Parieu slutat, visade kammaren genom starkt bifall, att den gillade hans åsjgt. Derpå fick Maurin ordet, och efter honom talade Ollivier. Den sistnämndes tal, hvilket på samma gång gillade regeringens uppträdande och Jules Favres harm, gjorde starkt intryck på kammaren. Ollivier tadlade djerft Bismarcks politik och prisade preussarne för deras tålamod, i det de förskansade sig bakom lagen, utan att på det ringaste sätt tänka uppkasta barrikader. Detta var ett beundransvärdt, utomordentligt handlingssätt, hvilket ovilkorligen måste föra ull rättens seger. Andrö försvarade adresskomitäns redaktion och afsigter. Thiers uppträdde häremot. Enligt hans åsigt borde Ttrontalet hafva yttrat sis mera bestämdt om