Göteborgsposten – 8 mars 1866, sida 1

gamla träden, anlände de till en skogsuthuggning, i hvars midt befann sig en qvinna klädd i en elegant amazondrägt Aldrig hade en mera behaglig tafla framställt sig för Renaud an denna unga och sköna qvinna, der hon satt mod armbågen stödd mot knät och hufvudet framätlutadt öfver hästens hals, en riktig bild af efterta.kan. Ljudet af hästarnes steg väckte hertiginnan upp ur sina drömmerier. Hon upplyfte hufvudet, samlade tyglarne och red några steg fram mot den unge ädlingen. Baptiste å sin sida höll sig vördnadsfullt på afstånd. — Ändtligen får man då se er, herr de Francheterre! utbrast hertiginnan i hvars drag man kunde läsa den mest lifliga oro. Nåväl! vi ha sålunda misslyckats? Under det hon yttrade dessa ord hade hon låtit sin häst skrida ett par steg framåt så att hon stannade midt i skogsöppningen. — Ja, fru hertiginna, men, anmärkte Renaud, är det klokt månne att här tala om detta ämne? — Ingenstädes kunna vi vara säkrare än här. Kardinalen har ögon och öron öfverallt, ni fick bevis derpå för två timmar sedan. Om vi fördjupa oss i skogen, bakom ett träd, ett par täta buskar, kan det finnas någon nyfiken gömd som lyssnar på oss; men hit kan ingen komma utan att vi märka honom. renaud beundrade så mycket förutseende. — Svara mig nu rent ut, återtog hertiginnan, hvad ar er tanka om de händelser som timat denna morgon? — Jag tänker att man får börja om igen. — Är det allt?