Göteborgsposten – 6 mars 1866, sida 1

— —p — upplikanter å egna och hemmavarandes vägar. De aldra slesta dylika deputationer äro branledda af pastoratstillsättningar. De utedda bönemännen ha alls intet emot att resa ill hurvudstaden och komma, till hofs, äfven m det ser mörkt ut med sjelfva önskningshålet. Ordföranden behöfver i alla händelser eke anstränga sitt minne medl instuderandet f något långt tal, ty konungen är ej vän af ådana. De erhålla utan svårighet företräde. Lonungen mottager dem välvilligt, spörjer dem um det är en bra karl som de förorda, lofvar ut taga deras önskan i öfvervägande, räcker å handen till afsked, de gå baklänges boccande ut och se så förnöjda ut när de lyckigt passerat skärselden. Förr ankommo äfven många jernvägsdeputationer; det var ej sällsynt att sådana uppwräådde med rakt motsatta anspråk. De kallades stundom samtidigt till audiens, möttes i den kungliga väntningssalen, kastade då vreda blickar på hvarandra och undrade hvilken af dem som först skulle kallas inom förlåten, och ju längre den först inkallade deputationen hade företräde desto vredare blef den som fick vänta. Äfven deputationer i protektionistiskt sytte inställde sig förr. De sågo rysligt högtidliga ut, ty de buro Sveriges välstånd på sina skuldror, men nu ha dylika antäktelser kommit ur modet, och så godt kan det vara. Häromdagen uppvaktades konungen af en ganska celeber deputation, neml. från de kungliga teatrarnes personal, med supplik att få behålla frih. v. Stedingk som chef. En deputation med ett dylikt ärende har ingen svensk konung törut mottagit. Teaterpersonalen har hittills vanligen önskat att deras chef måtte sändas så långt bort som pepparn växer och ju förr resan anträddes desto bättre. Konungen mottog också derföre denna deputation med synbar belåtenhet och lofvade tala med friherre v. Stedingk. Konsten är nu att upptäcka någon lämplig sujett som kan dubblera med friherren som minister i Madrid. Men tidningarnes uppgift att de kungliga teatrarnes samtliga personal hade undertecknat petitionen om frih. v. Stedingks qvarblifvande är icke fullt exakt. M:ll Hebbe och hr Willman hade bestämdt vägrat att med sina namn illustrera den vackra urkunden. Dessa begge sujetter tillhöra oppositionen, eller rättare sagdt de spela rollen af malcontenter. Anledningen till hr Willmans missbelåtenhet med frih. v. Stedingk är endast känd inom herberget för Patriis Musis; men så är ej förhållandet med m:ll Hebbes missnöje. Hon anser sig på det afskyvärdaste sätt vara tillbakasatt, ett offer för afundsjukans mest raffinerade kabaler, stackars liten, och har ej gjort någon hemlighet deraf, aldra minst tör frih. v. Stedingk. M:ll Hebbe tordrar att nämnas i samma andedrag med fru Michacli, och långt före alla de ötriga bland den lyriska scenens feminina artister. Det är hennes olycka; ty ett sådant anspråk kan ej bitallas, aldra minst framtvingas. Ursäktligt är det väl om en artist tänker högt om sig sjelt, men det är oursäktligt om konstnären endast tänker högt om sin egen förtjenst. Den förlorar derigenom halfva värdet. Talangen skall vara ödmjuk och den verkliga talangen är alltid ödmjuk. Gud har gifvit örnen förmågan att komma solen närmare än alla andra skapade varelser, men äfven örnen nalkas solen med nedböjdt hufvud — säger Schiller. M:ll Heb be har sina beundrare, men dessa ha skämt bort henne, och deras antal är i aftagande. Deremot äro hennes anspråk i tillväxt; men kritiken blir mera klarsynt, illusionerna bortdunsta, man saknar alltmera hos konstnärinnan det qvinligt älskvärda, det ädla, som aldrig er