Göteborgsposten – 5 mars 1866, sida 1

man. Det var i alla händelser en befattning, som ingen af de två ståndens ledamöter kunde aspirera. En af framtidsmännen, frih. Liljenerantu, kom i tvist med general Kleen, genom hvilken tvist just ingen af de stridande skördade ära. Den senare, som försvarade ingeniörofficerarne och yttrade att de ej hade tillfälle till biförtjenster, erinrade att frih. Liljencrantz hade sådana genom sin befattning vid Stockholms industriaktiebank. Den förre genmälte derpå att här i staden finnas monumenter, som för samtid och efterverld skola vittna om ingeniörofficerarnes förtjenster. General Kleen kunde ej besvara ettsådant anfall, derföre att det innebar en insinuation. Han är persona ingrata hos allmänheten, men jag tror att frih. Liljencrantz förfarit mera grannlaga om han icke replikerat general Kleen så som han gjorde. Det märkligaste i adelns aftonplenum var tvifvelsutan adelns obenägenhet att afsluta öfverläggningarne, hvarigenom landtmarskalken och de ledamöter som skulle bevista balen hos öfverståthållaren nödgades försaka detta nöje. Plenum fortsattes oafbrutet i sex timmar och slutades först efter midnatt. Med samma isköld som alltid satt landtmarskalken på sin stol. Hans ekipage höll utanför i det stränga yrvädret från kl. 10. Presteståndet visade stor benägenhet att komma framom sin tid. Ståndet expedierade ej blott sjerde utan äfven femte hufvudtiteln i sitt aftonplenum. På förslag af biskop Sundberg beslöt ståndet att icke yttra sig om den föreslagna reorganisationen af flottan, utan lemna regeringen fria händer i detta fall. På förslag af prosten Lundholm beslöt ståndet att nedsätta anslaget till skarpa skott för skarpskyttarne från 20 till 10,000 rdr. Härigenom torde det högvördiga ståndet vid tillfälle få en lämplig erinran om det gamla yttrandet: Mänchhausen! Minchhausen! detta skall du ta mig f—n icke ha gjort för intet! I borgarståndet diskuterades landtförsvarsanslagen med så stor omständlighet, att militärerna på riddarhuset böra finna sig smått afundsjuka. Hr Staaff var spränglärd och ofelbar i militärfacket, hr Hierta pratsam, hr Witt ihärdig — men kakelugnsmakaren Pettersson tyst. Borgareoch bondeståndet ville alls icke veta af det slags ekipager, som erfordras för fältbryggor, än mindre ett tredje sappörkompani eller exercishästar för pontonierbataljonen — antagligen emedan det är litsfarligare att stiga till häst, än lunka till fots. Hr Henschen ansåg outredt om ridskolor voro behöfliga för bataljers vinnande, trodde att sådana förr i verlden vunnits af svenska militärer, som varit okunniga i ridkonsten, och tyckte att nästa riksdag kunde få visa sina insigter i ridkonsten. UHr Staaff gjorde sig mycken möda att öfvertyga den förre talaren om hästdressyrens stora fördelar, men hr Henschen var gensträfvig och trög i tankegången. Kontroverser mellan dessa båda herrar beredde ståndet en väl behöflig muntration, sannolikt mest derföre att man hos dem fann en viss likhet med de begge eelebra personlighetorna i Cervantes odödliga roman. Bondeståndet öfverträffade det tredje ståndet i absolut sparsamhet och likaledes i sak-: kunskap. Det var förvånande att höra, med hvilken säkerhet ståndets Anders-, Persoch Larssöner yttrade sig i de militära frågor-i na, om den militära bildningen, om pontonierers, schinjörers, sappörers och fältbrygge-eki-si pagers obehöflighet. I befästningsväsendet voro nästan alla lika hemmastadda som general Kleen. Stundom voterades, till tidens vinnande, utan föregående diskussion. I fall jag kunde blifva öfvertygad om anslagets behöflighet, så skulle jag visst gerna bevilja det; men då sådant är alldeles omöjligt, så afslår jag det — var en argumentationsformel, som ofta med effekt användes. Rundbeck höll ett långt tal om godkända gevärsmodellers obefintlighet, motsatte sig derföre anslag till nya gevär, fick många, som instimde, men tappade i voteringen. Det kunde naturligtvis icke komma i fråga, att 4,500 rdr skulle beviljas till armeförvaltningen. De genom krigskollegii reorganisation öfvertaliga tjenstemännens ställande på indragningsstat blef ett svårlöst problem. Det förvånade mig, att ingen föreslog deras affärdande eller förvisning till — hundturken. Men då det gällde skarpskytteidben så blefvo gubbarne med ens mäkta frikostiga. De ordentligt svärma för denna del af nationalförsvaret. De drömma sig ett sådant i första rummet, billigt och beqvämt; de hoppas på den indelta armåöens indragning, beväringsexercisens utbyte mot vapenöfningar på kyrkovallen med kyrkvärdarne till befäl och klockaren till trumslagare. En röd tråd af naivetet går igenom dessa funderingar till nationalförsvarets ordnande. Denna naivetet har sitt motstycke i Dagens Ryheter, der på fullt allvar framhålles, att då det icke lyckats Sverige att på 50 år skapa en militär, sam kan konsfrnera att nationalförsvar så Å — — — — — — —— ———