Göteborgsposten – 3 mars 1866, sida 1

Dessa affekterade oaktadt sin grymma missräkning en glädtighet, som var långt ifrån deras verkliga känsla. Beträffande vicomten så lyssnade han till minsta buller, alltjemt oroligt väntande att få se Renaud återkomma, men fullt en timma hade förgått utan att Renaud syntes till. Ingen tänkte likväl på att komplotten kunde vara upptäckt. Gaston af Orleans låg lugnt i sin säng och väntade, innan han förenade sig med de sammansvurna. på det gardeslöjtnanten, såsom man öfverenskommit, skulle komma och underrätta honom om iramgungen af företaget. Han darrade häftigt då han hörde dörren öppnas till sitt rum och, troende att det var baron de Fremelietorre som kom och sökte honom, reste han sig häftigt uxp i sängen. Men ack! den inträdande var en person som han minst af alla väntat, och han kunde knappt tro sina ögon då han såg kardinalen stå framför sig. Det småleende som redan lägrat siz på Gastons länrpar försvann pli igt för att lemaa rum tör ett utryck af den yttersta bestörtning. Richelien såg denna miueförändring, hvilken för öf rigt svårligen kunde undgå att märkas. Likväl lätsade han som han ej märkt det något. — Huru! monseigeur, utrop a le han, ni är ej upastigen ännu! Man unlerrittal mig nyss de-Ma och jiz kunde ej tro mina öra! IMa ni ej till i dag låtit anordna ett visst jigtyarti? — Ni ... heer kirlina! utropale Gaston å sia sida, let är sunn ... ni påmianer mig om CA sax ... Jag var just i bogreop att stiga upp.