Göteborgsposten – 1 mars 1866, sida 1

esa sig mer eller mindre mot anktoritetsrincipen i trossaker. Den anglikanska kyran bekymrar sig, vi medgitva det, ganska itet om denna sekternas opposition; har hon cke å sin sida ljuset, förmögenheten och statens anktion? Det finnes dock engelsmän, som ittert beklaga denna sakernas ordning och kulle till hvad pris som helst vilja återföra nheten i trosbekännelserna. Jag är at den anke, att de ha orätt, och att denna splitting, hvarötver de beklaga sig, tvertom är hos dem den religiösa frihetens vaktare. Det innes dessutom mer än ett band mellan de slika sekter, som uppstått af reformationens illvaxt. Grundade de icke för några år selan gemensamt Londons universitet? Hafva le icke, under namnet Evangelisk allians, afslutat ett slags pactum, hvilket åsyttar att närma lem alla i en känsla af ömsesidig tördragsamhet och menniskokärlek? En del af statskyrkan (low hurchy har tillochmed anslutit sig till denna rörelse. Och hvad skulle hon i sjelfva verket ha att frukta af en med de andra dissidenta kyrkorna gemensam verksamhet? Denna söndring, om hvilken man larmar så mycket, ligger vida mer i formerna, än i sjelfva lärosatserna. En väsentlig omständighet är, att den frihet, som protestantismen lemnat det menskliga förnuftet, är i alla händelser tillräcklig, för att icke hindra vetenskapens framåtskridande och industriens utveckling. Jag befann mig en söndags morgon på de höjder, som beherrskar staden Swansea, hvilken denna dag låg försänkt i tystnad och ro. Tvenne slags byggnader gåtvo endast tecken till lif: höga skorstenar vid fabrikerna utsläppte svarta rökmoln, som ringlade sig i luften som ormar och hvilka vinden jagade det ena efter det andra i samma riktning bort öfver de tegeltäckta taken, under det klockringningen ljöd från kyrktornen. Arbetet och bönen, se der allt som sväfvade öfver denna stad vid randen af det spegelklara hafvet. Kunde man ej deri se en bild af den engelska civilisationen? Religionen och industrien, dessa tvenne makter, som i några katolska länder ännu betrakta hvarandra med afundsjuk misstro, hafva här sedan länge lefvat i fullständig enighet, och af detta förbund har man sett å ena sidan utgå, inom vissa gränser, andens frihet — å den andra materiens eröfring.