Göteborgsposten – 1 mars 1866, sida 1

— ——— ——— å den andra armeniska kyrkans kupol och åt alla håll utsträcka sig de nastan oörverskådliga sträckorna at magasiner och marknadsbodar af trä. I symetriskt hänseende betecknär denna tafla, att här i handelns intresse det ryska folket bjuder såväl det transuralska Asien som de transkaukasiska tolken handen. Redan läget af dessa magasiner tillkännager nemligen en sådan symbolisk betydelse. Vid ena ändan ser man uppstaplade dukar, tyger och andra det europeiska Rysslands alster, vid den andra kinesiskt the och der bakom asiatisk bomull. En blick på sjellva köpwännen törklarar genast nöjaktigt det tretaldiga element: Ryssar, Tatarer och Armenier, hvuket här sammansmälter till en enda stor, at vinstbegäret förenad och besjälad handelstamilj. Efter den sista stora branden har marknadsplatsens yttre så förändrat sig, att den numera knappast kan igenkännas. Den s. k. kinesiska raden, som förr föll mest i ögonen genom sin originella byggnadssul, förlorar sig t. n. helt och hället bland de nya stenhusen, hvilket förnällande gör ett sällsamt intryck på åskådaren. Det hela är ingen egentlig stad, oaktadt mängden af byggnader väl skulle räcka till för två alldeles icke små städer; det är heller ingen sådan Bazar, som mun påträffar i nästan hvarje rysk guvernementsstad; det är endast och allenast oerhördt länga rader af köpmansbodar, som löpa paralielt med hvarandra och hatva till medelpuukt guvernörens slott, i hvars undre våning armeniern från det aflägsna Österlandet slagit upp sina bopålar bredvid galanterihandlandena från Paris och Leipzig. Endast på denna punkt nerrskar städse lit och rörelse, från tidigt på morgonen till kl. 9 på aftonen, då marknaden tör dagen upphör; i mellersta rotundan spelar on utmärkt orkester och såväl säljare som köpare finna i de närbelägna restaurationernas praktfullt dekorerade salar läckerheter, som skulle tillfredsställa äfven den mest raffiuerade gourmand, men också till priser, för hvilka en pariserrestaurant af första klassen icke skulle behötva skämmas. De kolossala handelsaffärerna, hvilka sätta millioner rubel i omlopp, uppgöras dock hvarken här eller i handelsbodarne, utan på de mindre förfriskningsställena vid ett glas — the, och detta utan att någon notarie eller annan tjenstakug personlighet behöfver vara närvarande. Ett ord — en man! heter det här; hälften att utbetalas kontant och den andra hältten nästa är vid samma tid, derpå ett handslag, en broderlig kyss och — ännu ett sista glas tlä, och affären är uppgjord. Det behöfves icke mera än ett flyktigt ögonkast på årsmarknaden för att inse, att det här icke är fråga om utbytet af några få städers eller provinsers produkter, utan om handeln mellan tvenne verldsdelar: man betrakte endast den upphöjning som i torm af en med zink beklädd sästningsvall sträcker sig ända ned till siberiska hamnen. Deri förvaras i tusentals stora kistor, zibiks, det ofantliga lagret af kinesiskt thå. På den paralellt med Oka-floden löpande gatan ser man en oöfrverskädlig rad af bjert målade, jernbeslagna träkistor, i hvilka man ledigt skulle kunna inrymma alla Nijschni-Nowgorods innevänares samtliga gods och guld. Dessa kistor utgöra on af eteppinnevänarne högt värderad nandelsartikel och transporteras på Wolgaoch Kamafloderna till Kaspiska hafvet och Ural samt föras på kameler till Persien och Bukariet. Icke längt derifrån varseblifves en slags kyrkogård, med en ofantlig mängd at sandsten försärdigade kors, obelisker och andra grafmonumenter; på massiva träställningar hänga tusentals klockor af alla storlekar,