Göteborgsposten – 27 februari 1866, sida 3

att konungen ej känner förhållandena, att han ieke vill och tror allt. Derför skall adressen vara af nytta; låtom oss ställa oss på rättens botten; och om framgången ej genast gynnar oss, kunna vi säga: V äro slagna. men icke besegrade. Efter ännu en stunds ordvexling begärde grefve Bismarck ordet, för att uppläsa en kongl. förordning om sessionens slutande och densammas uppskjutande till följande dag. Kammarens medlemmar reste sig från sina platser. Uppläsningen af denna kungörelse gjorde ett nästan obeskrifligt intryck på kammaren, som blef i högsta grad öfverraskad och upprörd af ett så plötsligt slut på sessionen. Sedan presidenten Grabow noga genomläst den k. skrifvelsen och kammarens oro lagt sig, yttrade han: Af denna allerhögsta förordning iförening med den allerhögsta förordning, hvilken i morgon skall assluta landtdagen. sörnimmer jag, att vi ända till landtdagens slut icke vidare skola ha någon session, utan äro härmed ajournerade; så betraktar jag dessa båda förordningar. M. H Vi skulle således i dag ha haft vårt sista plenum under denna s:de lagstiftningsperiod. M. I., j skolen icke af mig icke vänta, alldenstund jag ej haft någon kunskap om den oss förestående allerhögsta ordren, att jag skall meddela eder, hvilka arbeten som af oss redan undangjorts och ännu skola undangöras. I veten sjelfva, att en stor del af våra arbeten ännu icke afslutats. Vi kunna endast sluta denna session med den lifliga önskan, att det preussiska solket skall stå bakom sina deputerade och anse författningsurkunden såsom hittills helig. De åtgärder, som kanske på grund af vår ajournering och afslutning skola inträda, hafva redan bebådats under loppet af vår sessionsperiod; men jag tror, att vi, som hittills med hela vår kralt kämpat för rätt, lag och författning, äfven framgent vilja fortfara i denna vår sträfvan, och då vi icke mera komma tillsammans på denna plats, afslutar jag med ropet: Lefve H. M:t konungen! denna vår sista session. De närvarande instämde i lefveropet. Följande dagen, d. 23 Febr., samlades i ilvita Salen c:a 80 landtdagsmedlemmar, trån deputerade kammaren blott de konservativa, ingen af presidenterna och i diplomaternas loge blott den österrikiske gesandten. Bismarck atslöt i konungens namn landtdagen med följande tal: Upplysta, ädla och ärade Herrar från landtdagens båda hus! H. M:t konungens regering hade öppnat detta års landtdag icke i förväntan på en omedelbar lösning af den sväfvande författningsfrågan, utan i det hopp, att den inom preussiska folket lefvande åstundan efter en försoning äfven skulle finna tillräckligt genljud inom landets representation, för att möjliggöra statsmakternas samverkan till stiftandet af gagneliga lagar och genom gemensam verksamhet i fåderneslandets tjenst mildra den skarpa motsatsen, i hvilken deputerade kammaren kommit till kronan och herrehuset. I detta hopp har regeringen enl. H. M:t konungens vilja öppnat landtdagen, utan att å sin sida gifva ny näring åt splittringen eller inskränka grundvalen för en blifvande öfverenskommelse. Den första meningsyttring, som derpå följde från deputeradekammaren, var ett tal af dess representant, i hvilket denne genom grundlösa och utmanande förebråelser mot H. M:t konungens regering gaf uttryck åt den fientliga stämningen inom kammarens majoritet. Häremot svarade husests vidare verksamhet; den var ej egnad åt freden, utan striden, icke åt lagförslagen, utan sträfvandet, att söka anledning till angrepp mot regeringen på sådana områden, som landets författning icke öfverlemnat åt folkrepresentationens verkningskrets och på hvilka de deputerades verksamhet derför måste bli ofruktbar. I denna anda angreps den af hela landet med glädje helsade föreningen mellan hertigdömet Lauenburg och preussiska kronan och derigenom konungens grundlagsenliga rätt: att ingå statsfördrag, hvilka ej pålägga staten några bördor. I denna anda följde genom beslutet af d. 10 Febr. ett grundlagsstridigt angrepp på den genom art. 6 i grundlagen betryggade sjelfständigheten för domarena i förening med försöket att rubba den preussiska lagskipningens grundade anseende hos folket samt offentligt antasta ett domarestånds ära, hvars opartiskhet ännu i dag såsom för århundraden sedan länder vårt fosterland till ära. På grund häraf slutar talet dermed, att konungen, för att förekomma allvarligare splittringar, befallt landtdagens slutande. Samma dag emottog dep.-kammarens president Grabow en deputation från ett af valdistrikten i Berlin, i sitt svar på dennas adress uttalande den förhoppning, att folket skall medelst återval genomdrifva sin sammanhållning med de deputerade. Om Berlin sade han sig vara säker och hoppades, att det ör riga landet skulle handla på alldeles samma Är Preussens deputeradekammare sålunda motspänstig och uppreser sig kraftigt emot en absolutistisk regering, kan man deremot hittills åtminstone icke tillvita Frankrikes lagstiftande kamrar en sådan anda. Särskilt gäler detta om senaten, rörande hvilken en förf. wTimes satiriskt erinrade om den förste Napoleons skarpa yttrande rörande denna slaf: AO 13..