Göteborgsposten – 27 februari 1866, sida 3

DE DH 1 (111 UNH oHUIHICII, UGL Hal predikade å ÅMäster Anders. A Från Utlandet. Landtdagens upplösning i Preussen är en så märklig händelse, att den utan tvifvel skall intaga en betydande plats i detta lands tidevöcker; isynnerhet som den troligen kommer ut beteckna antingen sista akten i Preussens konst tutionela lif, eller ock blir öfvergängslänken till nyare och mera fria förhållanden. Kampen mellan junkerdömet, här representeradt af konungamakt och regering, och folkviljan hade nått till sin högsta punkt. En allmän ovilja har rådt öfver den högsta domstolens slafviska låghet att krypa för makten och umma lagen elter dennas vilja såsom ett angreppsvapen emot de landtdagsdeputerades personliga säkerhet, fastän den skulle vara för den ett värn. Vid deputeradekammarens sista sammanträde uppläste presidenten 46 adresser från de deputerades resp. kommittenter, i hvilka dessa, folket, uttala sitt gillande af kammarens beslut att ej fästa afseende vid nämnda ötverrätts förklaring. Derefter uppstod en stunds diskussion om, huru kammaren skulle behandla den skrifvelse, som ingått från regeringen och hvari denna återsänder såsom grundlagsstridiga kammarens beslut med ogillande af regeringens politik i afseende på hertigdömet Lauenburg, af öfverrättens antydda beslut och regeringens uppträdande mot den fest man i Köln ville gifva för de deputerade. Beslutet blef, som bekant, att regeringens skrifvelse skulle läggas till handlingarne och kammaren öfvergå till dagordningen. Sedan detta beslut fattats, uppstod debatt om ett väckt förslag, att kammaren skulle ingå till konungen med en adress, för att söka åstadkomma en kompromiss. Deputeraden Gneist yttrade bland annat: Vi veta, att förvärfvet regerar denna verlden, att senan 1850 intressena råda i Europa starkare, än någonsin förr. Vi veta, att man inför menniskornas kortsynthet, vulgaritet och uselhet kan framställa hvarje karrikatyr af det heligaste såsom ett slags monarkisk statsmakt. Vi se, att derur uppstått tillochmed ett eget regeringssystem, hvilket på sedligt förvittrad mark kombinerar i klok beräkning alla taktorer, för att genom köp, karakterslöshet och intressenas kortrynthet beherrska men niskorna. Denna nya afsgudabild till stat har rests i Frankrike och de gamla dynastierna täfla med börserna, att egna den sina hyllningar på ott sätt, som ej har i sig något kristligt, utom deri att det erinrar om en bild ur Dantes ÅHelvetok. Men vi äro fjerran från det preussiska storskryt, som redan en gång förlagt den europeiska verldens tyngdpunkt till Berlin. Icke i Berlin, utan längre bort i vester bor beherrskaren af denna nya verld, med hvars tillåtelse och under hvars höga skyddskap dessa ärorika fälttåg föras mot parlamentarismen, d. v. s. mot folkets rättigacter. I Paris är sätet för våra nuvarande statsmäns statskonst, hvilken ledaren för vår grefve-minister hatt tillfålle att fullkomna i Petersburgs och Frankfurt am Mains disiga luft. Men vi veta äfven, att intressestatens afgudabild, hvilken smeker folken med handelspolitik och fafängl:ghet, endast står på soter af ler. Vi veta, att en hop intressen utan sedligt band faller sönder, som en hop sand. Twesten uppträdde med mycken skärpa, yttrande: Är då saken verkligen afgjord mellan krona och folk? Nej, m. b., jag påstår, att den endast är det uellan folk och junkerdomet (lifligt bifall), det är den verkliga konflikten; af kronans ögonblickliga stämning begagnar sig ett litet parti, för utt drifva kronan i en oförsonlig motsats till husets majoritet (mycket sannt! lifliga bravorop!). Vi äro icke bourgeoisiens representanter, Vi äro borgarnes, såframt dessa representera de intressen, af hvilka det arbetande och tänkande folket är uppfyldt (bravo!), den klass af folket, som är stadd i sträfvan uppåt sedan medeltiden och alltid har den moraliska makten i sina händer och inom kort eller först sent skall äfven inom vår stat hafva den politiska makten i sina händer (lifliga bravorop). Sakernas ställning är hos oss närmast denna: Stödd på parlamentarismens införande vill skenet i den absoluta och byräkratiska staten, kan absolutismen ännu en tid göra sig gällande äfven mot folkets uttalade och upplysta vilja, men tillbakavisad af folkets ösverlägsna moraliska och sedliga makt, nödgas den stödja sig på det bortdöende junkerdömet (mycket sannt!); detta begagnar derefter, enligt hvad vi i dylika förvecklingar städse finna, tvisten, för att tränga sig intill konungadomet, denna stödjepelare, för att stärka oenigheten och utvidga klyftan. Junkerdömet handlar då enl. det bekanta språket: Gud i himlen och på jorden, och konungen absolut, om han gör vår vilja (mycket sanntl). Men betänken väl, att det ej är angenämt, att nödgas böja sig ör en majoritet, men att fortfarande öfveiväldigas al en minoritet, det blir odrägligt, ett sadant tillstånd an och skall ej i längden bestå (ufliga bifallsrop) Vi förfäkta, såsom folkets och statens verkliga iepresentanter, den-ammas verkliga intressen mot ett litet partis representanter, hvilket i sjellva verket är en afskild kast, om det ock rekryterar ur några andra klasser, och hvilket änuu alltjemt hyser om nutidens strider den åsigt, som en frumstående junker under förra generationen uttalade, jag menar grefve Mönster, som en gång sade: ÅAntichambren vill in i salongen, det är vår tids husfvudonda. Ja, m. b., då ministerpresidenten hänvisade oss till sällskapsvanorna inom detta hus, kunde jag tro, att älven han ännu betraktar saken i ott dylikt ljus, men vi, m. h., betrakta striden om Il kberattigandet och stadfästandet af statens och folkets moderna kraft mot qvarlefvorna fecn en örut herrskande klass såsom nagot annat, som en blow strid om hvem som skall först träda in i salongea, och rörande denna allvarliga, sanna strid, som upprör ej allenast nutidens ögonblick, utan äf ven de sista århundradena, äro vi öfvertygade om, att sen skall afgöras tll vår förmån och måste afgö mot detta lilla, småaktga parti (lifliga bifallsrop). Jag röstar emot adressen. RN Ih 3. AVR et