Göteborgsposten – 24 februari 1866, sida 1

Veckokrönika. Nägot om bannlysningsbullor samt stora och små päfvar. — Ä Ingen rädder här. — Wäktarens utläggning och d:r Rundgrens strafspredikan, med reflexioner. — Fru Bertha Moser. — Hvad är orsaken? — Mindre Teatern: Hr Fredrik Deland, sedan solen gått nerf och Amors Paviljong. — Ur societetslifvet. — Andlig konsert i Christinx kyrka. — Dramatisk-mnsikalisk soir å Bloms sal. — Karnevals-träsnitt, med text. — Ernest Bonnay växer till i ålder och visdom. — Du skall icke hafva lust till din nästag battar! — En anekdot å propos. När bannstrålen i fordna tider ljungade ut från Vatikanen mot förstockade syndare, bäfvade hvarje rättrogen medlem af den allenasaliggörande kyrkan, gjorde korstecknet och vek ur vägen för den bannlyste, mumlande sitt Vade retro! Under tidernas lopp har eflekten af dessa den helige fadrens kraftyttringar väsendtligen försvagats, ja, när som nyss skedde att ett öfver hela jorden vidtutgrenadt sällskap med pomp och ståt förklarades i kyrkans bann, gjorde det icke stort mera uppseende än en nicht-fräsande teaterljungeld. Nej, här fordras andra bullor! Menniskoslägtet har, gudilof, gått så långt framåt i upplysning, att det lärt sig att till sitt rätta värde uppskatta dylika presterliga narrspel. Hos oss ha vi sedan gamle Kong Göstas tid icke bekymrat oss om påfven i Rom, han har fått sitta på sin stol och göra hvad han behagat, utan att vi brytt oss derom, men de finnas likväl som påstå att biskopsmössorna, kåporna och kräklorna icke äro de enda spåren af den påfviska surdegen, som glömt sig qvar, vuxit upp och burit hundradefaldt frukt. Derom tvista ännu i dag de lärde, men vi olärde måste i alla fall hjerteligen le, när vi se huru katolsk Väktaren blifvit, då den icke drager i betänkande att i våra nyktra tider regalera sina läsare, med sådana antika småtrefligheter, som att det ruskiga vädret, den besynnerliga vintern böra betraktas som Herrans straffdom öfver ett ogudaktigt folk, som vandrat sina egna vägar, skaffat sig en ny representation och afdankat sina gamla 4 stånd — utan undantag för det heliga andra. Och nog dundrade Norrköpings själaherde, den margkunnige och mångordige d:r Rundgren, som en liten påfve i dag 8 dagar sedan, då ban slungade sitt bekanta anathema mot hela den svenska tidningspressen, enligt hans förmenande den sämsta i verlden. Men — oaktadt Väktarens dystra spådomar dröjde det icke många timmar, förrän det låg ett snötäcke öfver modren Svea, ända från hufvudet Haparanda till fötterna Skanör och Falsterbo. Det kan väl hända, att det finns ett och annat häl på det täcket, och nog bör det dra lite om knäna, ty der ungefär ligger vår goda