Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 3

dem som kunna läsa och skrifva; men det föll. Det var af mindre vigt, hvilketdera at de båda förslagen som blef antaget, och ändringsförslaget hade i sig något mycket tilltalande, men derom är man enig, att en sådan förändring är alldeles nödvändig, ty nu gäller det, att vid fördelningen 5 slafvar räknas på 3 hvita; om negrerna efter frigifningen skulle räknas fullkomligt med, skulle Sydstaterna derigenom erhålla en ej ringa makttillökning, så att slatveriets atskaffande ingalunda skulle bli ett straff för dem utan sna rare en belöning. Den afsedda ändringen skall deremot innehålla en uppmaning att medgifva negrerna den rösträtt, som hittills för vägratsj dem ej allenast i de egentliga Sydstaterna, utan äfven i många Nordstater. Man har nyligen försökt i Missouri att medgifva den, men förslaget föll med ringa majoritet. Äfven Colorado vill i sin nya författning icke gifva sina få negrer rösträtt, men den skall troligen blifva knuten som vilkor för territoriets upphöjande till stat, hvilket det just nu begär. Hvad Amerikas ställning till främmande makter beträffar, synes denna vara på god väg, att ordna sig hvad Frankrike angår. Man antager neml. att första afdelningen at de franska trupperna, omkring 5,000 man, skall i Maj lemna Mexico. Återstår nu att se, om amerikanska regeringen skall låta sig nöja dermed. Napoleons afsigt är nemligen, att liksom i Italien etter hand draga sina trupper tillbaka, men ej fortare, än att de kunna ersättas af främlingslegioner, värfvade och underhållna af mexicanska regeringen. Franska lagstiftande kårens adresstörslag innehåller i afseende på Mexico en punkt, som uttalar glädje öfver, att landets trupper ändtligen komma att återvända från den mexicanska expeditionen. Kejsar Napoleons svar på senatens slafviska adress löd i dess helhet sålunda: Mina herrar senatorer! Senatens adress är en vältalig kommentar till mitt tal; den utvecklar, hvad jag endast antydt, den utvecklar allt, hvad jag ville låta förstå. J önsken i likhet mig stabilitet, förnuftig och framåtskridande utveckling af våra institutiot ner, förbättring af den större massans lott, ominskadupprätthållande af nationens ära och värdighet. Denna öfverensstämmelse är en makt. Den moraliska verlden, såväl som den fysiska, lyder allmänna lagar, hvilka man icke kan utan fara öfverträda. Man påskyndar icke byggnadens kröning derigenom, att man dagligen skadar dess grundmurar. Min regering är alldeles icke stationär; hon rycker framåt och vill gå framåt; men detta skall endast ske på en fast grudval, som är i stånd att uppbära makten och friheten. Låtom oss taga framätskridandet i alla dess gestalter till hjelp; men må vi stycke för stycke uppbygga denna pyramid, hvars grund är den ellmänna rösträtten och spets Frankrikes civilisatoriska genius. Dessa i eder adress så väl uttryckta känslor hafva lifligt rört mig; de äro värdiga den statskorporation, hvilken är författningene såväl som de i densamma nedlagda grundsatsers vaksamme väktare. Adressen är kanske det mest reaktionära, som i Frankrike sett dagen från 1852 till 1866, och likväl var nästan hela senaten samlad, för att i sin slafviskhet få vara med och insupa strålar från tronens sol. Vid tanken härpå förefaller det ruskigt att i ett bret från Paris läsa en beskrifning häröfver med denna slutstrot: 1869, detta år då nya val skola ega rum och hvilket står så ödesdigert för allas ögon, nalkas med jättesteg, och om vi då ännu befinna oss på 1851—52 årens terräng, kan man med sannolikhet antaga, att det andra kejsardömet icke skall vara längre, än julimonarkien. Frankrike är uttröttadt och gäspar. Det finner ej behag i att bli till hån lor utlandet, och de talesätt, som man 1851 —52 lärde sig utantill, hafva förlorat allt inflytande. Stora reformer måste vidtagas, annars dinar i Frankrike åter ga ira! Sjelfva Edmond About skrifver i sin veckokrönika i Opinion Nationale angående förslappningen inom den politiska andan i Frankrike och utbrister: .... Sedan det blifvit farligt att skritva för mycket om hvad man tänker, är det högst fördelaktigt, att skritva, utan att tänka, och allmänheten har så småningom vants dervid af pressev. Den bekymrar sig allt mindre om politiken och finner smak för de tomma saker, som man i tusentals journaler uppdukar åt det. Alla allvarliga frågor trängas i bakgrunden och det tomma Intet utbreder sig öfverallt. Våra passioner vexla föremål; strömsättningen inom den allmänna andan kommer på villospår. En calembourg intresserar oss mer, än ett ministertal; en gatusångerska vinner lika stor betydenhet som tio statsmän; alkovfrågorna borttränga kabinettsfrågorna; en pigbok gör större uppseende, än en casus belli, och en marknadspipa ljuder högre i våra öron, än alla Nordoch Sydame rikas kanoner. Paris, som förr lemnade ideer åt verldsaltet, skickar detta numera endast cancans. I Stockholm, Madrid, London och Florens ritver man ifrigt upp våra tidningar och läser derefter, att de och de personer superat tillsammans på Cafe Anglais, att delikatesshandlaren X. icke längre lemnar någon tryffel till mademoiselle Y., att den lilla Loulou från Folies Dramatiques icke förnekar den unge prins Poupof något, att Dennerys hund hatt amn Ana fat ARh Ante 3