Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 2

afsvimmade Blanche. Ni har ej mera här att göra. Tvinga mig ej att tillgripa våldsamhet ... — Jag skall bespara er denna sista förolämpning, yttrade Renaud långsamt, med möda återhållande sina tårar. Han aflägsnade sig med krossadt hjerta, medan lakejerna trängde in i rummet och Susanna tog i sina armar sin matmors liflösa krupp, — Min Gud! yttrade Renaud i sönderslitande ton, jag är då fördömd! Hvilka farhågor han än hyst, då han begaf sig till grefve de valenc, så skulle han aldrig ha väntat den våldsamma scen, i hvilken han spelat en så smärtsamt roll; och hvem vet khkuru dennna scen, hvilken grefvens exactation gifvit en tå förbittrad karakter, skulle slutat, om ej Blanches oväntade mellankomst afsändt den mest hotande vändningen af tvisten. Den stackars flickan fick en häftig nervattack, efter hvars slut hon föll i en orörlig lethargi, hvilken fortfor mer än en timma. M. de Velenc var sjelf orolig och förskräckt öfver det tillstånd i hvilket hans häftighet försatt dottern. Slutligen upphörde denna dvala. En flod af tårar strömmade ur Blanches ögon och fårade hennes bleknade kinder. Läkaren som blifvit tillkallad visste att hon varit utsatt för en häftig nervkris, utan att likväl känna dess beskaffenhet; han hade dessförinnan börjat att darra för den sjukas förstånd. Nu tröstades grefven med den vissheten att hans dotter ej mera lopp någon fara.