Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 1

— Nej, min herre, jag vet det icke! utropade herr d Valencc. — Ni vet åtminstone lika mycket som jag derom, sva rade Renaud. Herr de Pardaillan har lemnat mig ett lite arf, som ej är rikedom, ej ens välstånd, men som gör at jag kan vara temligen oberoende i ckonomiskt afseende Jag är ung, jag har förvärfvat mig en löjtnantsfullmakt ag åtnjuter Monsieurs ynnest, jag har tillochmed haft äran att bli föreställd för hans majestät, jag kan derföre i en framtid hoppas att — Om förlåtelse min herre, afbröt grefven otåligt, jag har ej frågat er någonting om allt det der och .... — Men jag ämnade att dessutom säga er åtskilligt annat, afbröt Renaud i sin ordning. Jag fortsätter derföre och anhåller att ni lyssnar med uppmärksamhet på samma gång som jag anhäller om ert välvilliga öfverseende. Jag har haft den äran att vara nära granne och vän med er dotter, fröken Blanche. (Här började grefven spetsa öronen). Men det strider mot min heder och rättskänsla att längre för er göra en hemlighet af den vördnadsfulla och varma hänsla som detta förhållande framkallat hos mig. Jag älskar er dotter .... Oförmögen att längre göra våld på sig, hoppade grefven upp från stolen. — Ni! utropade han med uttryck af ytttersta förakt. — Och jag har den ljufva vissheten af att vara ilskad af er dotter tillbaka, återtog Renaud. — Ah! är det en dröm eller är ni vansinnig? utbrast grefven i det han förde handen öfver sin brännheta panna.