Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 1

Korrespondens från Köpenhamn. Den 21 Februari. Återigen hafva ryktessmederna travltmed att utbreda, att nu må det dock bli nå got af inom politiken. De äro outtröttligs dessa varelser med att, såfort de på ett cat ögnat i någon tidning en tillstymmelse till möjlighet af att det skulle kunna hända, om det icke vore så osannolikt, att likväl till sist en ändring måste inträda genast utbasuna det Men huru jägtande än dessa sangvinici äro, är dock deras antal så försvinnande litet emot deras, som med en axelryckning besvara hvarje Fusentast och gäspande genmäla till hvar och en, som ännu icke fått is i bloden: Min vän, låt er icke bedåra med fagert snack! Vi ha fått vårt! ... Hopp och tröstlöshet hand i hand, — för att dock snart utbrista : Nå, signora Morensi, som förlofvat sig med signor Andreffil Det är tvenne at italienska operans stjernor, som sålunda äro på väg att gå upp i hvarandra och bilda en konstellation. Denna förlofning är dagens samtalsämne, hvilket tillochmed tränger i skuggan de nyheter, som nå oss från Paris. Der skall nemligen tanken på Nordslesvigs återlemnande till Danmark åter allmänt diskuteras och man vill tillochmed veta, att Preussens gesandt grefve Goltz haft flera sammankomster med vår gesandt i Paris, grefve Moltke-Hvitfeldt, innan den förres afresa till Berlin, och att den senare aflagt besök tvenne dagar efter hvarandra i franska utrikesministeriet. Ätftontidningarne i går innehålla jemväl telegram om, att en pariserkorresp. till ÅIndep. belge berättar, att efter ett samtal mellan franske utrikesministern och österrikiske gesandten i Paris instruktion aflåtits till franska sändebuden i Berlin och Wien om, att Frankrike vill uppmana de icke-tyska stormakterna till att protestera mot, att Preussen tager hertigdömena i besittning. Tyvärr, tror jag icke, att det ännu hunnit så långt — men det kommer nog, och ännu alltjemt se våra Nordslesvigare i aftonskymningen rödbyxor (fransmännen) på fälten. Det är deras lefvande tro... må den ej gäckas! Komma de röda, komma nog de blågula med. Det är min tro, Men det är kanske ännu på länge blott ett hägrande hopp, medan det är en verklighet, en ruskig verkighet, att förtroendet mellan konungen och folket icke vill bli godt. Vi stå inför ett leficit i budgeten och måste tänka på att i illa grenar införa besparingar, såväl för våra närvarande finansers skull, som ännu mera ör framtidens, ty vi måste dock tänka på len och då hafva så ställt i buset, att vi cunna i financielt hänseende stå ännu en amp. Dessa tankar borde råda lika mycket å högre ort, som annorstädes; men de göra let dess värre icke. Under det folkets repre entanter ropa på besparingar, kommer regeingen och begär ett enormt anslag till nynrodning af några af de k. lustslotten samt .---— UDLDULDLLO. OOO-tttee