Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 1

Markisen hade ej gjort någon stor uppoffring. Äfven jom han ej, såsom nu var fallet, sedan lång tid tillbaka märkt den köld Blanche visade honom, så skulle föregående dagens möte varit tillräckligt för att skingra de illusioner han kunnat göra sig. Beträffande herr de Valencå så hade han visserligen småleendet på låäpparne, men rascriet satt i hans hjerta. Ingen kunde derföre vara så illa disponerad som han för att mottaga ett besök, då hans betjent kom in och anmälte baron de Francheterre. -Jag är ej hemma, svarade han häftigt. — Det är så ... stammade betjenten att jag hade oklokheten säga att herr grefven var hemma — Nå! hvad betyder det? Du kan säga att jag är utgången utan din vetskap ... Men ... hvad kan han väl Vilja: mig? ... Låt honom inträda! tillade grefven efter något ytterligare begrundande. Det var tydligen nyfikenheten som dikterat hans svar. Renaud inträdde och gjorde en behagfull bugning. Utan att värdigas resa sig, visade grefven på en stol och gaf honom tecken att sätta sig. Säkerligen väntade sig ej grefve de Valence att få lyssna till ett förslag i alldeles motsatt syftning mot det han dagen förut hört. — IIerr grefve, började Renaud i svag ton, som dock blef allt fastare, ni känner mig knappast och dock vet ni hvem jag är och hvarifrån jag kommit ....