Göteborgsposten – 22 februari 1866, sida 2

om han upprepade en väl inöfvad lexa. Verkliga tör hällandet var att den stackars gossen varit så rädd at glömma hvad kaptenen sagt honom, att han mer än tju go gånger under dagens lopp upprepat hans ord i minnet Renaud blef något orolig då han hörde hvad Miche hade att förkunna; men hans oro försvann snart. — Det är bra, svarade han. Lemna mig. Jag är e hemma för någon. Han erfor behof af att vara allena och begrundade de ytterliga svårigheter hvilka började hopa sig i hans väg. IIan hade ej då han lemnade slottet Pardaillan för att fara till Paris hoppats att han så snart skulle ernå en sådan ställning som den hans lycka nu gifvit honom; men han hade ännu mindre kunnat tro att sedan denna ställning en gång var förvärfvad han sknlle finnna sig inblandad i politiska intriger, för hvilka han kände föga böjelse Hans kärlek var enda målet för hans lif. Han hade visserligen äfven med förkärlek försjunkit i en annan dröm, han hade ett ögonblick, tack vare ungdomens obegränsade hoppfullhet, kunnat förmoda att han skulle återfiona sin familj och sitt rätta namn; men de ledsamheter han erfarit då han sökt ett resultat härutinnan hade helt och hållet beröfvat honom modet och tillintetgjort hans hopp. Han kunde ej längre göra sig några illusioner. Slumpen ensam kunde framdeles leda honom på rätta vägen vid hans efterforskningar. Natten gaf något lugu åt hans sinne och någon ordning åt hans idger. Fast besluten att rastlöst eftersträt