på de sår, som den frisinnade pressen personligen tillskyndat dem. Men alla dessa talare öfverträslades at kakelugnsmakaren Pettersson. Han talade med mycken värma, väl icke logiskt, men med styrka, och till allas förvåning bevisade han sig på sista tiden hafva läst andra tidningar än Stockholms annonsblad. Han sade sig vara beredd att bevilja nästan huru stort anslag som helst för att få en god tidning, ty nu ä tidningera dålliga, sade han på sitt egendomliga språk. Han betecknade vidare tidningarnes anmärkningar som skråmessiga, och då hr Hierta gjorde sig den stora mödan att klara hr Petterssons begrepp och visa att i den föreslagna tidningen låg ett monopol, så hjelpte det alls icke, enär hr Pettersson på intet vis kunde fatta skillnaden mellan monopol och den af honom eftersträfvade friheta. I bondeståndet blef förslaget illa tilltygadt. Man hyste der alls icke förtroende till en tidning som erhölls gratis. Den kunde aldrig bli sjelfständig, utgifvaren skulle jemnt gå med nosgrimma, och tidningen bli tråkig, som den nu är, och kanske ändå tråkigare. Endast Georg Nyqvist försvarade förslaget. An2 F