Göteborgsposten – 21 februari 1866, sida 1

meddela, att den unge frih. David Hermelins mot finansministern riktade anmärkningsprojektil alldeles icke medförde önskad verkan i konstitutionsutskottet. Den har i ordets hela bemärkelse kasserats, och den ädle friherren har icke ens hatt den glädjen att bevekelsegrunden för hans åtgärd värderats. Så till vida har dock friherren haft nytta af sitt anmärkningsmemorial, att hans namn vid sidan af kantor Björkmans öfvergår till historien — såvida någon för öfrigt gör sig besvär att anteckna dessa namn på historiens blad. Vidare vill jag upplysa att de tretiosem som nu återvalde hr Schwan till fullmäktig i banken behörigen komplimenterats i Börstidningen, der hr Schwan ätven för egen del erhållit en ganska vacker orlofssedel. I samma nummer af denna tidning omtalas äfven en äångflygmaskin. Och nu några ord om förhandlingarne i riksståndens plena förliden gårdag. Bankoutskottets stora betänkande med förslag till reglering af riksbankens låneoch kreditivrörelse har visserligan gifvit anledning till hvarjehanda tal, men utan särdeles intresse. Bondeståndet visade som vanligt stor nitälskan för höjandet af allmänna diskontfonden, på de öfriga fondernas bekostnad. Hypoteksbanken, som önskade få ett kreditiv, har, såsom illa anskrifven för sin meddellöshet, icke fått sin önskan uppfylld. Den kungliga propositionen om anslag till Posttidningens gratisutdelning till samtlige kommunalstyrelserna remitterades sans phrase af adeln, men gaf i de tre öfriga stånden anledning till ganska lifliga, men än mera karakteristiska yttranden. Doktor Rundgren började sitt yttrande med att erinra om Athen på Aristophanes tid, då det ej längre väckte någon uppmärksamhet när någon rynkade pannan — och så långt hade det nu också kommit här. Då lät man demagogerna fara fram som tyranner — lika som nu hos oss. Då kunde den ringaste medborgare ej höra ordet konung uttalas utan löje eller fasa — lika som nu hos oss. Regeringen kan göra hvad den vill, och folkets pannor äro lika klara?, yttrade hr doktorn med graflik stämma. Regeringen förklarar sig tänka högt om rikets ständer, som instämma i allt och lemna rum för en annan representation. Den rynkar ej mer pannan åt den för landet ofördelaktiga traktaten, utan finner allt godt och bra. Den svenska pressens alster äro den gamla tidens folkledare. Men skall väl regeringen äfven vilja inträda bland dessa tolkledare? Tal. betviflade att den bästa bland ministerer skulle såsom tidningsutgifvare kunna täfla med den sämsta at alla tidningspressar i verlden — den svenska. 1 denna anda tortgick den stränge doktorn, men trodde dock ej att regeringen behötde en organ, då alla tidningar i Sverige äro regeringens organer. Han afstyrkte bifall till förslaget, ty om Posttidningen skulle bli liberal, så är anslaget öfverflödigt; skall den bli konservativ, så förlorar den snart allt inflytande och då äro medlen bortkastade. Doktor Lindgren törmälde sig ofta ha deltagit i sammanskott till ministeriella tidningar, som dock icke bunt sig. Motionen var i den vägen bortskämd. För öfrigt var ju Aftonbladet nu för tiden ministerielt, och det behöfdes ju blott att reseringen anskaffade och spridde 2,500 exemplar af den tidningen, att nedstiga i tidningskrifvarnes led. Några talare förordade dock örslaget. I borgarståndet omfattades förslaget med stor värma af herrarne Henschen, Muren, Wistrand och Isberg, som alla mer och mindre förbehällsamt antydde sin förhoppning att i len salarierade tidningen erhålla ett plåster