Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 1

grefven. Ni är ju helt upprörd! För t tusan, min vän, lugna er. Det finnes sådana märkvärdiga likheter som ej ha den ringaste betydelse. Vet ni ej det? Har ni ej haft tio exempel derpå? — Jo visserligen; men att till den grad likna hvarandra! ... — Parbleu! det riktigt förvånar mig att ni kan få sådana der galenskaper i hufvudet. Har Jeanne någonsin gifvit anledning till dylika misstankar? — Aldrig. — Nåväl! Hvarföre skall ni då grubbla öfver en likhet i ansigtsdrag som förekommer dagligen? Se så, låtom oss sätta oss till bords och frukostera, ty jag finner att. Blanche dröjer alltför länge ute och jag känner en infernalisk aptit. — Jag tackar er, grefve, men jag är ej hungrig. Jag behöfver ordna mina tinkar en smula och hemta frisk luft. Jag lemnar er. Farväl! — Som ni behagar då, min vän, men lofva mig att slå bort dessa barocka ider. — Ja, jag har verkligen varit tokig som kunnat misstänka någonting sådant! sade markisen småleende. Han reste sig och gick. Oaktadt de ansträngningar han gjorde för att slå bort dessa fantasier, var det honom omöjligt. — Slumpen! mumlade han i det han steg ned för trappan från hötel de Valenck. Jag vet väl att det blott är slumpen, men högst märkvärdigt är det likväl. Han befann sig på rue de YAubue Sec dit några