Göteborgsposten – 17 februari 1866, sida 1

inge sedan var nästan fullkomligt befriadt, ar äter börjat tilltaga i en så oroande grad, tt Fattigtörsörjnings-styrelsen under veckan unnit sig föranlåten att offentliggöra en uppnaning till allmänheten, hvari den påpekar såväl det onda, som hvad från allmänhetens sida bör iakttagas, såvida man derföre skall kunna råda bot. Vi kunna icke annat än på det lifligaste understödja denna uppmaning, så mycket mera som vi dagligen se bevis på nödvändigheten af att den behjertas. Ej sällan händer det att man får se högar af vanligt godt hushållsbröd instuckna i trappafsatserna eller bakom dörrarne i förstugorna, ja, man har tillohhmed nyligen päträffat sådana på granittoten till ett af husen vid Södra Hamngatan. Hvad bevisar väl detta? Att i många, kanske de flesta fall, det icke är verkligt behof, icke verklig hunger, som kommer de små lösdrifvarne att uppstämma sina klagovisor. Derföre får man sällan höra dem tigga om -bröd, nej, en liten stytver, så lyda vanligen orden till jeremiaderna. Det vore obilligt att begära det polisen ensam skall kunna öfvervaka att bettlandet icke bedrifves, dertill är dess personal, tyvärr, alltför liten; nej, allmänheten sjelf måste härvidlag genom att först pröfva och sedan gifca, lemna det kraftigaste handtaget till det ondas utrotande. Det kan understundom kännas hårdt nog att behöfva neka, gnåället kan ofta ljuda så hjertskärande att medlidandets strängar ofrivilligt dallra dervid och handen föres till fickan för att räcka det gråtande barnet eller den stapplande åldringen en skärf, men ack, ofta äro tyvärr dessa klagande toner resultaten af en tidigt utvecklad eller en efter lång öfning högt uppdrifven skådespelaretalang, och allmosan förvandlas i nästa ögonblick till — bränvin. Särskildt våga vi fästa egares af offentliga lokaler uppmärksamhet på, att en gång för alla tillse, det icke tiggeriet af deras biträden uppmuntras genom valmenta, men oftast skadliga allmosor. En särdeles välbetänkt anordning är den af Fattigförsörjningen vidtagna, att tillhandahålla matpoletter för det billiga priset af 6 öre. På detta sätt har den, som vill hjelpa, utan att på samma gång stjelpa, ett godt tillfälle att försäkra sig om att allmosan rätt användes. Vi upprepa ännu en gång, att såvida icke detta, inom ett väl ordnadt samhälle, olidliga onda, genom allmänhetens egen medverkan kan i sin början förebyggas, så torde det inom en ganska kort tid komma att undergräfva allt hvad här i så rikt mått gjorts för att åstadkomma en tidsenlig och tillräcklig fattigvård. Några klara och vackra solskensdagar ho töljt på den långa ovädersperiod, sorglig i åminnelse, som hotade att förvandla oss samt och synnerligen till blötdjur, men oaktadt vi till och med, förunderligt att omtala, haft en smula frost, påstå ändå väderlesproteterna att sedan vinden i går vändt sig någon stadig väderlek ännu icke är att förvänta. Man hotar oss med ännu mera stormar, med snöyra och snöslask. Sköna perspektiver! På lands bygden stå ängarne gröna, snödroppen (Galanthus nivalis) har, fullt utsprucken, redan för längesedan plockats i stadens närhet och Viola odorata prunkar med svällande knoppar. Hvar skall allt detta taga vägen? Ingen is, inge G. S. K.-sammankomster, ingen snö, inga släd partier, så klagar den fashionabla verlden, ocl Gambrini söner skaka fundersamt på sina huf vuden, undrande när den tid varder komman de, då de skola få tillfälle att rekrytera sin: iskällare. I musikverlden har äfven under denn: vecka rådt mycket lit. Oaktadt den missgyn nande och obehagliga väderleken i Måndags var den soire, som, till det i förra krönikar påpekade goda ändamålet, gafs i Carl Johans församlings Elementarläroverks stora sal, gan ska talrikt besökt. Belåtenheten å de besö kandes sida var allmän och hörbar, och de vackra programmets alla nummer utförde: med en omsorg, som gjorde såväl de utföran Ide i allmänhet, som särskildt arrangören a ooiräen, dir. Lindstrand, all heder. Vid tillfäl llet biträdde äfven med framgång Majornas lo Lr a 8.HH1LAnHÖ hactdandga aff amkrino