Göteborgsposten – 17 februari 1866, sida 1

— ———— — köptes. Men en stötesten möter. Hr Rerman, som med all sin stora praktiskhet har en viss benägenhet för projektmakeri, väckte förslag hos stadstullmäktige för någon tid sedan, då den primitiva Industriexpositionsbyggnaden började uppföras, att den efter expositionens afslutande skulle skänkas till Stockholms skarpskyttekår, till exercishus, om jag ej irrar mig. Jag tror att hr N. nu skulle vilja ha förslaget ogjordt; men nu hvilar det emellertid hos stadsfullmäktige. Ni har väl tagit kunskap om den kuriösa tvisten mellan innebafvaren af Råbelöfs fideikommiss i Skåne, major Kennedy, och egendomens arbetsbönder. Den bekräftar riktigheten af den gamla sanningen : aristokrater äro vi alla?. Sålänge öfverstinnan Peyron innehade det stora godset, föll det aldrig bönderna in att göra några insägelser mot hennes rätt till de gårdar som bönderna bebodde, ty hon var af adel och hörde till den gamla slägten. Men så afled hon vid hög ålder. Då skulle fideikommisset rätteligen tillfallit hennes brorson, en baron v. Böhnen; men som han väl var gift, men ej hade några barn, och derjemte en gammal man, så afstod han mot en årlig lifränta fideikommisset till sin svåger, major Kennedy, gift med en fröken v. Böhnen, hvilken också tillträdde egendomen. Men bönderna kunna alls icke förlika sig med den tanken att ven ofrälse skall med samma rätt som en adlig person kunna innehafva det stora godset, och major Kny, som de för korthetens skull benämna den n. v. godsinnehafvaren, betrakta de som en parveny. Sedan lång tid tillbaka finnes bland arbetsbönderna under de skånska fideikommiss-egenomarne en traditionel föreställning derom, att eganderätten till arbetshemmanen endast är vilkorlig, att åboarne hafva besittningsrätten derå mot arbetsskyldighet, och denna tradition har nu antagit bestämdare uttryck, troligen underblåst af någon bondadvokat. Denna tradition har på den sista tiden med ifver omfattats af arbetsbönderna under flera egendomar. För besittningsrätten till Räbelöf, som är en ofantlig possesssion, har major Kennedy underkastat sig betydliga utgitter; men elter egendomstillträdet har den gamle baron v. Böhnen blitvit far och fått en son, så att om den senare öfverlefver den förre, öfvergår fideikommisset Råbelöf till baron v. Böhnen junior, enar fadrens afsägelse icke inverkar på sonens rätt. Under sådant förhållande, som destomindre kunde förutses då aftalet om Råbelöf ingicks mellan major Kennedy och baron v. Böhnen, hvilken då alls icke ansågs skola njuta at den sedermera inträffade tadersglädjen, är det begripligt att major Kennedy måste vara angelägen att under de få år som han får innehatva det stora godset bereda sig alla de inkomster, som det kan lemna. Men å andra sidan är det ock begripligt, att bönderna tycka det majoren hugger skog till skada för den lille baronen!, som nu blifvit deras älskling, ehuru de aldrig sett honom. Det är en ganska egendomlig företeelse, att sedan åtskilliga utländska helsomedel i form af piller, pulver, pastiljer och tinkturer i lång tid här annonserats till salu och asyttrats på apoteken, samt stundom till begagnande rekommenderats af hufvudstadens läkare i deras praktik, så regaleras allmänheten nu först med underrättelsen om dessa läkemedels ingredienser, och att de alls icke medföra de uppgitna verkningarne. Likvisst finnes här ett Sundhetskollegium, som har sin egen advokatfiskal, en hel legion af läkare, och slutligen en ganska talrik apotekarekår, i hvars samtliga intresse det bör ligga att i rättan tid hindra spridningen af skadliga och förfalskade medikamenter. Mer än ett anlete klarnade, ja, väl sinom hundrade, då kändt blef att konungen och drottningen skulle på Fettisdagen gifva den lysande bal, som uteblef på Carlsdagen. Huru många hoppades ej att i