Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 2

mer rikets ständer allena, den andra, att konungen : ensam utöfvar den ekonomiska lagstiftningsrätten. Nåväl, mina herrar, hvad utgör kärnpunkten i motståndet mot den fransyska traktaten? År det, att beskattningens grunder derigenom förryckas, så att hinder uppstår att, på sätt man finner ändamälsenligast, ordna beskattningssättet? Eller ar det icke sastmer, att man befarar, att vära näringar skola komma att sakna ett för dem behöfligt skydd? Men näringarnes beskyddande måtte väl, till sin natur; om något, tillhöra den ekonomiska lagstistningens område. Men, säger man, så snart den ringaste beskattningssiaga ingår i ett ckonomiskt ämne, måste ständernas l-. skattningsrätt respekteras. Det skulle kunna sättas i fråga, huruvida alltid konungens prerogativ ovilkorligen skulle vika, om det komme i kollision med rikets ständers. Men äfven medgifvet, att ständernas prerogativ företrädesvis skulle till det aldra yttersta respekteras, så måste väl å andra sidan äfven medgifvas, att konungen, på grund af sin positiva rätt att stifta ekonomiska lagar och, i detta fall, äfven att sluta afbandlingar med främmande makter, eger åt dessa lagar och afhandlingar gifva det innehåll, han finner bäst och nyttigast, allenast de icke innehålla något, som är i grundlagen förbjudet. Men nu finnes det ingenstädes i grundlagen konungen förbjudet att nedsätia tullatgiften; och man har icke kunnat komma till det påståendet, att ett ingrepp härigenom skett i ständernas rätt, annorlunda än genom att förklara, det grundlagen med ordet beskatta äfven menat att borttaga skatten och med att förhöja en atsift äfven att förminska den. Detta är likväl att gå utöfver ordalydelsen; på samma gång som det strider emot den praxis, som under hela vart nuvarande statsskick gjort sig gällande, såsom här al andra talare fullständigt blifvit adagalagdt. Har man väl dessutom gjort sig tillräcklig reda för hvart den nu ifrägasa ta tolkningen skulle leda? På någon handelstraktat, en sådan måtte erbjudas hur fördelaktig som helst, skulle vi väl knappt mera kunna tänka, om hvarken konungen egde afsluta en sådan utan ständernas bifall eller ständerna egde gifva sivt bifall för mera än en statsregleringsperiod. Samma svårighet skulle möta att ordna vär utrikes korrespondens genom postkonventioner, emedan postmedlen, enligt grundlagen, liksom tullmedlen anses sasom bevillning. Ja, om man sträcker konseqvenserna af ständernas beskattningsrätt så långt, som en ta lare här gjort, att konungen icke skulle ega att stadga förbud mot införsel at en vara, som ständerna belagt med tull, så skulle icke, i händelse t. ex. boskap och hudar m, m. belades med inörseltull, konungen ega att vid en inträffad boskapspest förbjuda införseln af nämnde artiklnr. Ej heller skulle rikets ständer kunna sätta ett sådant införselförbud i verket, förr än vid ingången af påföljande statsregleringsperiod. Jag medger visserligen, att, genom den hictills öljda tolkningen af grundlagen, i konungens händer är lemnad en stor makt, som skulle kunna missbrukas till ett verkligt förtryckande af ständernas beskattningsrätt. Grundlagen tyckes icke hafva ansett det vara synnerligen ati befara, det regeringen skulle obetänkt förminska statsverkets inkomster genom att nedsätta skatten på ett håll, då den icke egde att derför bereda ersättning på ett annat. Emot ett missbruk i detta afseende gilvas ock andra konstitutionela garantier, t. ex. i 107 Regeringsformen. Let ar först, om dessa visa sig vanmäktiga, som det tor de vara nödigt att tänka på en förändring af grundlagen. Men förr, än man ifrågasätter att fräntaga konungen den makt, han hittills obestridt utöfvat, borde man åtminstone vara ense om, att samma maki kunde i stället af ständerna eller af konung och ständer gemensamt utöfvas. Ty icke kan det vara välbetänkt att uppställa nya grundlagstolkningar endast för att vi dermed skulle lyckas binda händerna på oss sjelfva, så att vi icke på något sätt skulle kunna, i likhet med alla andra civiliserade nationer i verlden, sluta ett aftal med en främmande makt för längre tid än ett år, om det än vore aldrig så nyttigt eller nödvändigt.