Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 2

skulle utgjort 2 milloner rdr, eller dubbelt så mycket som den summa hvartill hela Backa församling är uppskattad. En annan vassegare, Adolt Andreasson, hade varit mera blygsam, enär han för sin vass begärt endast 35,000 rdr, hvilken summa dock med 5,000 rdr öfverskjuter det belopp, till hvilket hela hans egendom, på hvilken vassen är belägen, ir uppskattad. Under sådana förhållanden var det naturligt att något vidare icke kunde företagas. Statsfullmäktige beslöto också att låta saken bero med hvad som vid densamma redan blifvit vidgjort. Från styrelsen för Allm. och Sahlgrenska sjukhuset hade inkommit förslag till afgifter för sjuka, som till vård å sjukhuset intagas. Äfgiftsbeloppen, hvilka voro lika med förlidet års, godkändes. Nordiska föreningen hade till i går afton inbjudit allmänheten att i högre elem.läroverkets stora sal åhöra ett föredrag af doc. Dietrichson öfver de Norske Litteraturforhold. En ganska talrik åhörarekrets hade samlat sig. Till en början uppstämdes af skolungdomens sångkör några sånger. Sedan lektor Blomstrand på föreningens vägnar helsat allmänheten välkommen, uppträdde hr D. i talarestolen. Gången af de sista årens händelser, yttrade han, hade gjort att tanken på sammanbindning mellan de nordiska folken i många riktningar fått träda tillbaka och att man får åtnöja sig med hvad som egentligen blott utgör vilkoren för en dylik sammanbindning. Af dessa vilkor är gemensamt kulturlif ett af dess vigtigaste. Då beklagligen den norska litteraturen är töga känd i Sverige, liksom tvärtom den svenska i Norge, så hade tal. beslutat att lemna en skildrtng af en personlighet, från hvilken strålarne gå ut åt alla håll inom Norges litteratur. Då Norge år 1814 inträdde bland de sjelfständiga nationernas krets, uppstod ett allmänt glädjerus, och poesien från denna tid andas hänförelsen öfver återvunnen frihet; men denna poesi öfvergick till tom sjelfförgudning. Det nationala lifvet påaktades ej, tills H. Wergeland uppträdde, en karakter som med djup kärlek till fäderneslandet förenade en besynnerlig vildhet. Denne man blef dock snart en folkets man, till hvilken det vände sig liksom till en konung, hos hvilken det var säkert om att finna kärlek. Wergeland hyste dock en personlig tillgifvenhet för Carl XIV Johan, hvarigenom han bragtes till en dubbelställning, som slutligen förorsakade förlusten af hans inflytande. På samma gång som han, inträdde vid universitetet, hvilket hade ett stort inflytande i den lilla hutvudstaden, Joh. Seb. Welhaven, hvilken var hans fullkomliga motsats: en djupt reflekterande natur. De båda voro först vänner, men deras väsenden och deras uppfattning af sin ställning voro för olika för att kunna enas. En satir som Wergeland skritvit öfver Welhaven utgjorde gnistan som tände upp ovänskapen. Allt bittrare utslungades satirerna och allt oförsonligare blefvo kämparne. Welhavens grundtanke var den att Norge skulle söka del i den allmäuna europeiska kulturen. Det var denna som norska folket behöfde; kraft och styrka hade den nog. Det ideala i lifvet var hvad Welhaven sökte. Han var ett uttryck för intelligensen inom hufvudstaden, medan Wergeland gick klädd i vadmal och röd mössa tör att vara riktigt nationel. Kring dem båda flockade sig en mängd obetydligheter. De råa samlade sig kring Wergeland, och hans parti ansågs också derföre som ett råhetens, medan bland Welhavens anhängare fanns ett stort antal tomma sprättar. Kring Welhaven stodo dock äfven den tidens utmärktare förmågor; men kring Wergeland var norska folket. Man fattade ej den patriotiska värme som låg på botten at Welhavens natur, och hans namn blef ansedt tör nästan liktydigt med en förrädares. Höjdpunkten i förbittringen emellan de båda partierna nåddes emellertid 1838, då den nya teatern i Kristiania skulle invigas med ett stycke af Wergeland. Welhavens anhängare hade beslutat att stycket skulle krossas. Ett tumult uppstod: Wergelands anhängare, som innehade de sämre platserna, rusade på de flnare Welhavisterna, som suto i första raden och på parkett, och nu uppstod det betänkligaste allmänna slagsmål, hvilket höll på att aldrig få ett slut. Detta uppträde, till hvilket intet motstycke på någon teater egt rum — yttrade tal. — är dock, huru rått det må synas, att bevis på den utomor——---—-—-——-—— i—— —K—lj—— — — —?——