Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 2

— Jag? Ingenting, det försäkrar jag er. — Det var besynnerligt. Ert framträdande och ert namn har på hvar och en af sällskapet frambragt en förvånande verkan. Såg ni huru förvånad herr de Tourville tycktes bli af att finna er här? Ni har bestämdt blott på skämt låtit mig presentera er, ty ni kände ju alla dessa menniskor förut? — Ni bedrar er, kära vicomte. Jag, hade aldrig sett herr de Valencå förrän den dag då jag för första gången I träffade tillsammans med hanom i ert sällskap. Beträffande markis de Tonrville, så har jag ej allenast aldrig förrän nu sett honom, utan jag har icke ens hört hans namn uttalas. — Godt min vän. Jag tror er, men jag begriper ingenting af det här. — Och jag lika litet. — Nå så låtom oss ej mera tala om saken och åt fanders med all nyfikenhet! Dansar ni, baron? — Nej, jag är ännu svag och . — Åh, ni kan väl ej vägra att taga en kadrilj med mig till er vis å vis? — Jo, jag har sagt er det, jag känner mig ... — Seså, lägg bort denna dystra och nedslagna mine. Passar det sig att vid er alder stå overksam på en bal? Så kom nu med och bjud upp fröken de Valencå som nyss satte sig der borta. Ni är presenterad; ni skall göra närmare bekantskap med henne. (Forts.)