Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 3

j ket fjerran, ty ingen är mindre hugad ån jag, att åt detta hus medgifva full herrerätt. Jag har endast åberopat mig på det faktum, att jag ej kunnat finna någon annan jemförlig bestämmelse. och helt säkert äro mina medborgare lika litet hugade som jag, att tillerkänna eder denna herreratt, och de skola till sitt stora flertal ännu mindre vara af den mening, att författningen tillerkänner eder-den. Funnes en sådan rätt i lagstiftningen, då, m. h., skulle den vara en skamfläck för ett civiliseradt lands lagstiftning. Huru länge skall preussiska folket tillåta, att det eller dess representanter, hvilket är detsamma, på detta sätt kränkas af denne öfversittare? Då Bismarck under sitt tals fortgång klagade öfver den ton, som rådde inom kammaren och dennas uttall mot regeringen, sporde deputeranden Richter: Hvad är orsaken till den upprörda ton, som råder inom denna kammare? Kort sagdt: Den, att majoriteten råder och minoriteten regerar (riktigt). Om detta missförhållande icke existerade, skulle äfven öfskridandet af talfriheten icke förekomma. Sedan hvilken tid förnimmas de? Sedan ministeren Bismarck kom till rodret. Talaren yttrade vidare: Mina herrar, jag erinrar om ett yttrande af en chefspresident för en kriminalsenat, att han skulle ifven framgent skipa rättvisa, Gud och Hans Maj:t till välbehag. H. M:t till välbehag! M. H.! Domaremakten är icke underkastad någon annan auktoritet, än lagens. Kan man då förundra sig öfver, att tvifvel uppstå om den högsta domstolens sjelfständighet? Det var först en offentlig hemlighet, nu har det blifvit högt uttaladt En annan deputerad, Hahn, sade öppet: Man säger oss att vår protest (mot öfverrättens utslag att de deputerade kunna åtalas för yttranden inom kammaren) skall vara fruktlös; nåja, det kunna vi väl vänta. Men vår protest är ställd till hela den bildade verlden; och, m. h., en stats anseende hvilar nu icke mera endast på dess armsers styrka, utan på utvecklingen af dess rättslif. Vi ställa vidare vår protest till de samvetsgranna domrarnes samvete och ed, och till deras vetenskapliga heder, hvilken är komprometterad (bravol); vi ställa vår protest till våra väljare, hvilka i en konstitutionel stat äro den enda kompetenta domstolen för de deputerade. M. H.! Jag erinrar er här om ett kungsord från forna tider: Aldrig skall en bit papper tränga sig mellan mig och mitt folk!4 Detta sade en konung i fulla medvetandat af sin makt, men denna pappersbit har under tidernas lopp och förhällandenas pätryckning likväl trädt emellan, och man bemödar sig nu att sönderrifva den remsa för remsa.