Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 3

Fran Utlandet. Skulle det besanna sig, hvad som nu törljudes, att kejsar Napoleon står i begrepp att ovika äfven Italien, likasom han är, för att döma af trontalet, beredd att svika de löften han gifvit franska folket, så kan man ha skäl att yttermera befara det napoleonska väldets nedergång. Tvenne halfofficiela franska tidningar tillkännagifva neml., så att det hör kunna anses höjdt öfver allt tvifvel, att sranska regeringen med den påfliga ingått töljande öfverenskommelse, hvilken är en öppen kränkning af Septemberkonventionen med Italien, om än en bakslug advokatyr kan genom ordvrängningar till bokstafven försvara steget: Till påfve-konungens förfogande ställes af de katolska makterna en kår, som erhåller titeln romersk legion och bildas af katolska icke-romare. De värfvade fransmännen törpligtiga sig för fyra år, de franska officerare, som medverka till bildandet af den romerska legionen, få behålla sina platser med befordringsordning såsom franska officerare, men ha deremot ej rätt att vid återkomst göra anspråk på den grad, som den romerska curian förlänar dem. Då hela denna tillställning ej är något annat, än en ny intervention under annan form, än den nuvarande besättningen i Rom, isynnerhet som det allmänt anses stå utom tvifvel, att påfven erhåller penningar till underhållande af denna legion af Napoleon, Frans Josef och drottn. Isabella, så är det naturligt, att romarne och italienarne skola hädanefter anse alla medel tör sig tillåtna att motträda denna anordning. Skulle densamma bekräfta sig, synes det vara otvifvelaktigt, att Napoleon nu är färdig att upprepa sin onkels fel: att öfvergifva demokratien och i stället kasta sig i reaktionens armar. En brytning mellan Napoleon och Italien måste häraf bli följden. Men i Italien skall, då frihetsropet ljuda — och skulle Napolen vilja med Österrike förqväfva det, skulle betydelsefulla följder kunna deraf uppstå. Friheten är smittosam och Italien gränsar upp till Frankrike. Ännu har Frankrike ej blifvit derhän en knektstat, att det skulle godvilligt låta sig ledas i kamp mot ideer, för hvilka det så nyss blödt och segrat. Är det en grym lek af ödet, en missljudande ironi, att kejsarinnan Eugenie, under det molnen skocka sig ötver Frankrike, å en förtrolig hofmaskerad uppträder som — Marie Aantoniette? Hon såg täck ut, säger ett ögonvittne, nästan lika täck som fransmännens sorna olyckliga herrskarinna; vid hennes sida befann sig den som neapolitansk fiskare klädde kejserlige prinsen. Både mor och son sågo sorglösa ut, och man skulle kunnat alldeles glömma Marie Antoniette, om icke kejsarens bleka, något åldrade och dystra ansigte erinrat om, att franska kronan äfven kan bli en törnekrona. De öfriga gästerna å denna maskeradbal voro klädda i drägter från den period, som närmast ledde till första franska revolutionen: Ludvig XV:s och XVI:s. Furstinnan Metternich uppträdde i en at de prakttulla, eleganta och lätta drägter, som bars på Ludvig XV:s tid och hertiginnan af Colonna som en dame från Ludvig XVI:s dagar. Kejsar Napoleon bar svart frack och Hederslegionens storkors jemte den venetianska manteln, hvilken kom en preussisk diplomat att yttra till en österrikisk: Kejsaren bär venetiansk mantel; det måste betyda någonting.