Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 2

bryta sina turer på Strömstad vid en tid då de just skolat gifva mesta behållningen. Att sistnämnde fartygs resor på Strömstad-linien voro lönande, framgår deraf, att de oaktadt afbrottet lemnat ett ötverskott af 6,041 rdr 22 öre. Då erfarenheten har visat att, syn-. nerligen å maskiner af den konstruktion som bllidas och Najadens, mellanaxlarne bräckas etter några års begagnande, har bolagets styrelse vid Motala mek. verkstad beställt en tör begge dessa fartyg passande reserv-mellanxel med tillbehör, hvilken för inträffande behot kommer att ligga i beredskap vid Lindnolmens verkstad. Å sistnämnde ställe äro nya ångpannor för ångf. Ellida under byggnad, till ett pris af 25,000 rdr. De under året verkställda reparationer å fartygen samt dessas underhåll uppgingo till en kostnad af 32,389 rdr 7 öre. Vid den bolagsstämma, som kommer att hållas i Halmstad d. 28 innev. månad, lärer styrelsen ämna töreslå, att af de disponibla tillgångarne ett belopp af 52,500 rdr, eller 75 rar pr aktie, må till aktieegarne utdelas för år 1865. Från Töreboda skrifves d. 12 d:s till Red.: Efter några dagars föregående rusk, hvarunder lätta snömoln sväfvat på himlen, ha vi sent omsider efter lång väntan fått oss en lindrig vinter med ett, om icke klingande, åtminstone mer än passabelt slädföre, hvilket också, såsom naturligt är, flitigt begagnas, så att allt hvad hästar och oxar äro blifvit satta på rörlig fot. Inträffar nu blott icke tö, hvilket ej ser olikt ut, enär snön då detta skrif ves är bra kram och himlen molnbetäckt, kan landtmannen komma i tilltälle att i någon mån draga fördel at denna i år så sällsynta vinterliga företeelse. — Ingen är mera utsatt för olyckor än arbetaren, han må vara aldrig så försigtig och beräkna hvart steg han tager, då han går att förrätta de tunga sysslor, som blifvit utdelade på hans lott. Döden smyger omärkbart i hans fotspår och han har knappt märkt dess försåtliga anfall, förr än den i ett atklipper hans oftast starka lifstråd. Dock — vårt lif hvilar ofta på ett svagt halmstrå, och skalden sjunger ju: Dagen är iu icke lång, Mången främling går ur striden, Afven vi gå bort en gång. af ångf. Halland, som derigenom nödgades A Det är till dessa reflexioner korrespondenten föranledes af följande sorgliga tilldragelse: Iusaren vid Nerikes vestra sqvadron Pehr Alex, en ung, hurtig och rask man vid omkring 30 års ålder, hade genom sparsamhet och omtanka kommit i tillfälle att köpa sig en förpantningslägenhet på Thorstorps jord, ej särdeles långt ifrån Töreboda. Sedan några år gift med en god och förståndig qvinna, njöt han hemmets sällhet, hvarföre han med desto mera flit arbetade på husets tillväxt och förkofran. Sitt husarboställe, lydande under rusthållet Morby, hade han bortarrenderat, så att han af det drog all den vinst, han med rätta kunde fordra. I Thorsdags, d. 6 d:s, begaf han sig till skogen i tanka att der hugga och sedan hembära ved. Hans hustru, som förgäfves väntat hans ankomst till middagen, och som derföre började känna en oförklarlig oro bemäktiga sig henne, gick till de närmaste grannarne och frågade om de icke hade sett hennes man, eller kunde upplysa henne om, hvarest han vore. Men då ingen kunde lemna henne några upplysande och tilltredsställande svar, återvände hon sorgsen till det nu så ödsliga hemmet. Det led emot qvällen och ännu syntes ingen skymt af maken. I behof af vatten gick hon att hämta det, då hon varseblet ett mörkt föremål hänga ötver en s. k. sköttel, ej särdeles långt ifrän remmet. Nyfiken att se hvad det kunde vara gick hon dit, då — o fasa! — det betanns vara lennes man, hängande utan tecken till lif. Förskräckt öfver den hemska synen, började won att med högljudda rop gitva luft ät sin smärta, då grannarne samlades, och, deltagande såsom händelsen är på landet, hjelpte de ill att till bostaden hemforsla den på så sätt påträffade döde. Vid närmare undersökning om dödsorsaken har man kommit till den förmodan, att Alex tagit en mindre stock på axeln, och att han, då han skolat gå ötver en liten isbelagd vattenpuss, oförmodadt halkat, dervid en qvist at stocken träffat en af tinningarne, af hvilket slag han troligen afsvimmat, men återkommen ull sans fortsatt vägen till hemmet, men vid försöket att klättra öfver I skötteln förlorat sina sista krafter och dött.