Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 2

Slutligen inträffade den åttonde dagen. Renaud sprang i sadeln på den häst som de Puylaurens skickat till ho nom, och Michel, klädd i sina bästa kläder, gjorde sig i ordning utt följa honom. Förgäfves sökte Renaud ännu en gång att hindra honom; Michel lyssnade ci till hans ord. — Bry er icke om mig, nådig herre, sade han; hvarthän ni beger er, skall jag följa er, ty jag kan ej låta er vara ensam nu då ni ännu ej ens återvunnit edra krafter. De redo snart sida vid sida åt Meux till, hvarest vigen var bäst underhållen, med den bestämda afsigt att rida långsamt och beskedligt. Renaud andades med fullt bröst och hans hjerta klappade af glädje. För första gången sedan tre veckor befann han sig i fria luften, till häst och med värjan vid sidan. Han tänkte på sina vänner som han skulle återse, på de Puylaurens och Gaston; något litet på m:me de Chevreuse och mycket på Blanche. Plötsligt, och då han nalkades ett värdshus, tyckte han sig höra genomträngande rop ntgå derifrän. Han stannade och sökte uppfånga ljuden. — Ni bedrager er ej nådig herre, yttrade Michel, som likaledes lyssnat, det är ett gräl. Renaud ville drifva sin häst framåt; Michel qvarhöll honom vid betslet. — Hvad tänker ni på? yttrade han. Vill ni blanda er i en hop åkares slagsmål. Och för öfrigt är ni ju nyss uppstånden ur er sjukdom!