Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 1

AWm —ä—ö—0 —— egendomliga lagstiftningen, som egde den största böjlighet, utan att solkets lynne tilllät den blifva godtycklig. Litvet i Florens var dock uppfyldt at njutningar och utsvärningar, hvilket man förgäfves sökte dölja under masken af ett skönhetslif. En brytning måste komma — och denna kom med Savonarola. I Florens konsthistoria — yttrade tal. vidare — uppträdde först Giovanni Cimabue, som försökte förena det byzantinska maneret med de antika motiverna. Han var dock ännu mycket bunden vid det förra och hans figurer stå liksom i en procession. Hans största förtjenst var att han upptäckte ett snille, herdegossen Giotto di Bondone, Lvilken väckte hans uppmärksamhet genom att med en stenskärfva på en häll ristai bilden af ett får, fullt af lif. Det var denne som, utom sina förtjenster i arkitekturen och skulpturen, skapade den berättande målarekonsten. I nästa generation stego krafterna. Lorenzo Ghiberti uppträdde och utförde de båda underbart sköna skulpterade dörrar, hvilka Michael Angelo förklarade vara värdiga att utgöra ingångsporten till paradiset. Det enda fel dessa ega är att de äro utförda efter målarekonstens principer, hvarföre perspektivet och förkortningarne i desamma, då ej färgen bidrager till illusionen, ej förefalla riktiga. Samtidig med Ghiberti var arkitekten Brunelleschi, hvilken, trots många tviflare, var den förste som lyckades bygga en kupol — den på domen i Florens utan att begagna stöd under densamma medan byggnaden pågick. — Ett par muntrande episoder omnämndes i sammanhang härmed. Efter att ha omnämnt några andra målare öfvergick tal. till Lorenzo di Medicis tid, under hvilken konsten skiljde sig i tvenne motsatta riktningar, i hvilket afseende en ingripande inverkan ätven utöfvades af Girolamo Savonarola. Föreläsning öfver norska litteraturen kommer att genom Nordiska Föreningens törsorg hållas i afton af docenten hr Dietrichson uti elementarläroverkets stora sal. Alldonstund föreningens styrelse lemnat tillfälle äfven för icke-medlemmar af föreningen att mot en låg afgift, 50 öre, kunna bevista föreläsningen, skall denna utan tvifvel blifva särdeles talrikt besökt, isynnerhet som hr Dietrichsons glänsande förmåga i föredraget och intressanta framställning af de ämnen, han behandlar, förskaffat honom inom vårt samhälle en alltmera stigande popularitet. Det ämne, hr D. för aftonen valt, ligger oss äfven så nära, att det måste intressera en och hvar. Det är tyvärr en sanning, att den stora allmänheten föga känner till förhållandena inom den norska litteraturen och har ringa, om ens någon, kunskap om densammas utveckling, dess kamp och strid för att kunna tillvinna sig en egen terräng och blifva verkligt national eller om den såsom ett betydelsefullt moment i denna kamp inträdande litterära tvisten mellan partiet Vergeland och partiet Welhaven. Men genom den stigande samfärdseln mellan de båda brödraländerna har uppmärksamheten blifvit i högre grad än någonsin förut fästad vid brödralandets förhållanden i allmänhet och ätven dess litteratur. Björnstjerne Björnson är redan hos oss särdeles populär, bröderna Munch ha sin läsekrets härstädes och äfven ett och annat arbete af norska förf. hittar då och då väg till vår allmänhet. Det skall för denna bli kärt, att genom hr Dietrichson få en öfverblick öfver den norska litteraturen i allmänhet och göra bekantskap med Norges andra mera framträdande skriftställare, en bekantskap som endast kan vinna på att bli inledd genom en