Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 1

— —————— .i ————— att glädja sig. åt hade ban ej gjort sig räkning för de Den unga Hickan hade nemligen till en del återtagit sin ålders glädtighet hon kände sig ej nu nog stark för att strida mot sin fars öfvertalningar, mot hvil Ika hon försvarade sig genom att förskansa sig bakom sin dotterliga kärlek. Blanche var emellertid litet orolig öfver det halfva förtroende som Suzannes ifriga efterfrägningar måste ha lemnat vicomte de Puylaurens. Denne adelsman var visserligen okunnig om hennes namn; men han visste att en ung damc öppet intresserade sig för Renauds öde och Blanche dolde ej för sig sjelf att den minsta indiskretion kunde underrätta vicomten om hennes namn. Hvad som lugnade henne var att han var en af Renauds vänner. Hon visste väl ännu ej hvilken orsaken till denna vänskap var, men likväl kunde hon ej tvifla derpå. Å sin sida var Renaud, som af vicomten blifvit underrättad om Suzannes besök, högst angelägen att återkomma till Paris för att hindra det giftermål med hvilket Blanche hotades. Också var det med obeskriflig otålighet som han på Montreuil tillbragte de åtta sista dagarne som läkarens försigtighet föreskrifvit honom att hålla sig stilla. Omsorger och uppmärksamhet felades honom likväl icke. Ingenstädes skulle han kunnat blifva vårdad med större ömhet; en hvar af det lilla husets fyra innevånare sökte att förekomma hans minsta önskningar.