Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 2

der unge adelsmannen, som jag för en fjorton dagar sedan oupphörligt såg er i sällskap med? — Aha! tänkte vicomten; var det dit ni ville komma, herr abbåG! — Hvilken adelsman? frågade han derefter högt och med den mest öfverraskade min han kunde åstadkomma. — Jag mins cj hans namn och är ej ens säker om att jag någonsin vetat det. Jag menar emellertid honom som genom ett så vackert skott nedsköt det vildsvin, hvilket ville angripa vår älskade monark . — Och som derför blef löjtnant vid konungens garde? — Just han. — Ah! baron de Francheterre? — Jag tror det ... skulle det ha händt honom någon olycka? — Han vet allt, tänkte vicomten. — Olycka? upprepade han, och hvarföre? Vi befinna oss ej i krig, det jag vet. — Nej, men en olyckshändelse kan så lätt inträffa. Ett fall ifrån en häst, en olycklig duell ... : — Ah ni kommer mig att tänka på något ... ttrade de Puylaurens; men nej ... han skulle ha sagt till mig. — Hvart har han tagit vägen då? — Jag vet det cj. Kanske han har återvändt till sin egendom ... (Forts.)