Göteborgsposten – 13 februari 1866, sida 2

Författarehonorarier i Frankrike. En fransk tidning innehåller härom följande: Constitutionel, i hvars följetong Sues Den vapdrande Juden var intagen, betalade 100,000 fres för de 10 band, hvaraf denna bok bestod. sDebats betalade 160,000 fres för Parisermysterier. Man har räknat ut att Dumas senior och Eug. Sue vid den tid som dessa romaner utkommo erhöllo 1 fres 25 centimer för hvarje rad de skrefvo, äfven om den endast bestod af ett ord om 2 bokstäfver. — och sådana förekomma, som bekant, i mängd i deras skrifter. I våra dagar har Presse betalt Alex. Dumas roman San Felice?, som består af 9 band, efter bokstäfver, nemligen med 2 centimer för hvarje bokstaf. För Hin Ondes memoirer erhöll Soulie 50,000 fres. Deremot erhöll George Sand endast 400 fres för sin första roman, vid hvars författande Jules Sandeau deltog som medarbetare. UIndiana, som hon skref ensam, betaltes med 1,000 fres. Nu får hon af ÅRevue des Deux Mondes 500 fres pr ark och hennes litterära verksamhet inbringar henne 40,000 fres om året. Victor Hugo, som nu får 7 fres för hvarje versrad han skrifver, var tvungen att nöja sig med futtiga 300 fres för sin roman Han diIslande. Jules Janin erhåller för en följetongsartikel i Dåbats 250 fres. I Paris finnas flera politiska skriftställare, som tör 1 å 2 artiklar i veckan årligen åtnjuta 10 å 12,000 fres. Såsom betecknande för vår tid kan nämnas att förläggarne at den ryktbara Thrösas Memoirer derpå redan intagit 20,000 sros. Profpå inbillning och fördom. Vid Grenna rådhusrätt förevar d. 22 sistl. Jan, tilltalad för fylleri och innehafvande af arsenik (icke mindre än 72 ort af skarpaste slag) hemmansegaren Anders Svensson från Smörsjö i Traheryd socken, Sunnerbo härad, hvilken, erkännande båda tillmälena, i afseende på arseniken anmärkte, såsom orden i protokollet lyda: -Att han icke förskaffat sig detsamma för att dermed drifva handel, utan till skänks erhållit den af en gammal bekant, numera afliden lumpsamlare vid namn Sven Johansson från Traheryd, i ändamål att under utvandringar från hemmet, för afsättning af ortens tillverkningar, väfskedar, genom giftets bärande på sig skydda sin lekamen från hvarjehanda otyg och sjukdom samt stärka och lifva sinnet, allt efter vännens och gifvarens råd och försäkran, grundad på egen mångårig ertarenhet; förmenande, dertill af framställdt spörjsmäl föranledd, svaranden också, att han af arsenikens förando invid sin kropp under sina kringvandringar städse kännt en alldeles förunderlig verkan, ithy att han alltsedan gåfvans användande på detta sätt befunnit sig ovanligt frisk, ungdomlig och munter; men deremot sedan polisen d. 15 s. m. ertappade honom med och obarmhertigt nog beröfvade honom samma säkra förvaringsmedel mot allt ondt, hade svaranden oaflåtligen kännt sig illamående samt besvärad af hufvudvärk och väderspänningar och derjemte blifvit till ytterlig grad modstulen. Icke en gång denna förklaring hjelpte. Den troende, stackars mannen blef, förutom fylleripligten, dömd för olofligt innehafvande at arseniken till 25 rdrs böter. Det tokigaste af alltihop lär dock vara, att en person endast af arsenikens bärande till apoteket, för utrönande af vigt och beskaffenhet, säger sig hafva blifvit under flera dagar illamående. Deraf sannas det gamla ordspråket, att hvad som kan vara godt för skomakaren, är det icke för skräddaren. Musikaliskt småplock. Baronessan Vigier, den fordom så berömda sångerskan Sophie Cruvelli, har för någon tid sedan ännu en gång låtit höra sig i Paris intör en utvald och lysande sällskapskrets, som samlats hos hennes mans slägtinge markisinnan de Blacqueville. Den förnäma sångerskan säges ännu förträffligt ha bibehållit sin röst, hvaremot hon, följande det bizarra modet för dagen attfärga håret, till sällskapets förvåning denna afton uppenbarade sig som blondin. — Tichatscheck har nyligen för 100:de gången sjungit Rienzis parti i Wagners opera af samma namn. — Franz Liszt är sysselsatt med komponerandet af en ny messa, som kommer att upptöras vid kejsarens af Österrike kröning till konung af Ungern. — Uppfinnaren af Concerts contemporains, den bekante impressarion Ullmann, framställde nyligen för Wienerpubliken tvenne f. d. storheter, sångarne Roger och Ronconi. Kritiken antyder dock att de båda en gång så berömda sångarne numera endast äro skug