Göteborgsposten – 13 februari 1866, sida 2

var med största svårighet hon kunde skiljas ifrån honom. Om, såsom jag har skäl att tro, detta barn nu ej är någon annan än ni sjelf, herr baron, så är porträttet som innefattas i denna medaljong er mors porträtt; Madeleine är er amma och Michel, min son, er dibror. — Jag kan ej tvifla derpå, sade Renaud; men är detta allt ni kan meddela mig? — Ja, monseigneur, svarade Pierre. — Hvad! ni är okunnig om min fars namn .... och om min mors? — Vi äro okunniga derom och den hemlighet hvarmed de omgåfvo sig har alltid låtit oss misstänka att er födelse är frukten af någon förbjuden kärlek. Renaud iakttog några minuters tystnad. — Intet! uttalade han med låg röst, alltjemnt intet! Madeleine och Pierre betraktade honom med intresse. Renaud märkte denna blick och rodnade öfver den egoism som var rådande i hans rörelse. — Förlåt mig och tro ej att jag är otacksam, sade han i det han räckte dem händerna. På detta sätt är jag skyldig er dubbelt lifvet, min goda Madeleine, tillade han. Vill ni omfamna mig? Madeleine, som vördnadsfullt fattat Renauds hand, upplyfte hufvudet med förvåning. — Huru! ni tillåter mig det? frågade hon, under det hennes ögon fylldes af glädjetå irar. om jag vill omfamna er? ... Min Gud! Jag vågade ej bedja er derom. Oh! jag vill det! jag vill det! ... (Forts.)