Göteborgsposten – 13 februari 1866, sida 1

VI. Hvari Renaud nästan återfinner en familj. Pierre och Madeleine rådfrågade hvarandra med blickarne, förskräckta öfver den sjukes öfverretade tillstånd. I I Renaud märkte detta. Frukta ingenting, sade han, dylika slags sinnesrörelser äro af för mild natur för att åstadkomma någonting annat än lycka och själslugn. — Ack, herr baron, svarade Pierre Trochu, jag har olyckligtvis ej mycket att meddela er; men allt hvad-vi veta skall äfven ni få veta. Vid början af December månad år 1599, några dagar efter min son Michels födelse, infann sig en adelsman i vår ringa boning. Jag var då en stackars arbetare, visserligen oberoende, men utan ressurser och fick arbeta mycket för att lefva temligen illa. Jag hade arrenderat ett litet hemman några hundra steg från staden Chåteaurenard och der framlefde Madeleine och jag vara dagar i lugn, fastän under möda. Himlen hade haft medlidande med vår fattigdom. Aldrig öfversteg sjukdomen tröskeln till vår boning. Vi lefde fattiga, men ärliga och lyckliga samt förtröstande på försynens godhet, så Madeleine blef nödgad afstå från sitt arI bete, emedan hon skulle bli mor. Jag förlorade ej modet för det; tvärtom, jag blef sträfsammare än förut, ty jag