Göteborgsposten – 13 februari 1866, sida 1

— Ja. Hvad är mening med dessa frågar? — Jag ville fråga er om ni någonsin kännt er far eller er mor? — Aldrig. Jag har blifvit uppfostrad af herr de Pardaillan och hos honom har min barndom tillbragts så långt jag minnes tillbaka. — Är väl det möjligt! utropade Pierre. — Jag försäkrar er det. — Ni vet väl ej bestämdt daton, då man anförtrodde er denna adelsmans vård. — M:me de Pardaillan, min fostermor har sagt mig det och jag har noga aktat mig för att glömma det. Det var den 14 November 1600. — Den 14 November! utbrast Madeleine som ej ännu hade yttrat sig. Är ni fullkomligt säker derpå? — Ja, stammade Renaud allt mer och mer förvånad. — Ni bär om er hals, återtog Pierre Trochu, en emaljerad guldmedaljong. Har ni haft den sedan långt tillbaka? — Utan tvifvel. Jar bar den, har man sagt mig, den dag jag i en korg hade blifvit förd till herr de Pardaillans slott. — Då, herr baron, kan jag ej misstaga mig. Vi känna till denna medaljong, min hustru och jag. — Är det möjligt? — Ni får sjelf döma derom, min herre, sade Madeleine. Denna medaljong kan öppnas och bör innesluta porträttet af en ung qvinna, vacker, blond och med blå ögon ....