Göteborgsposten – 13 februari 1866, sida 1

Offentliga föreläsningar. Docenten Dietrichsons femte föreläsning i går afton omfattade republiken Venedigs fall. Sedan tal. gifvit en glänsande skildring af den egendomliga högtiden då dogen af Venedig, beledsagad af en lysande samling patricier, trån det af 200 roddare framförda s. k. Bucentaurskeppet kastade en gyllene ring i Adriatiska hafvet, hvilken ceremoni kallats för dogens förmälning, öfvergich han till en intressant, detaljerad beskrifring af Venedigs Piazetta och de deromkring belägna byggnaderna. Tal. påpekade hurusom sanningen i konsten alltmer började vika för det ihåliga, endast ytliga. Hela den stora tafla som från piazettan utbreder sig för den tjusade åskådaren, är endast en dekoration. Hvarje enskildt moment i det stora hela tager sig helt annorlunda ut om det betraktas annorstädes ifrån, än just från piazettan. Ej heller motsvara byggnadernas yttre deras inre. Så är det prakttulla Marcusbiblioteket, hvars i arkitektoniskt hänseende utmärkta yttre anger det vara en byggnad, enkom ämnad att inrymma vidsträcka salar, till sitt inre endast en oregelbunden samling af större och mindre rum. Ja, till och med fängelserna 8e ut som små renaissance-palatser. Tal. öfvergick derelter, sedan han skildrat 3:ne af Venedigs mest framstående kyrkor, till en lika intressant som fint behandlad framställning af det qvinliga odjuret Bianca Capellos upprörande historia. Invid den kanal öfver hvilken den bekanta Suckarnes Bro är belägen, bodde på 1560-talet en adelsman, Capello, hvars undersköna dotter var ofvannämnda Bianca. Den unga 15-åriga flickan fattade en häftig kärlek till en florentinsk bagaregesäll vid namn Pietro Bonaventura. Föräldrarne voro naturligen icke böjda att ingå på en dylik mesallians, hvarföre de båda älskande flydde till Florens. Der uppväckte den unga venetianskan storhertigens, en Medici, mest glödande kärlek. Enär han likväl just då stod i begrepp att förmäla sig med Johanna af Österrike, måste han vänta till efter förmälningen, då Bianca, med sin herr mans goda minne, inflyttade i det hertigliga palatset. Pietro, som blifvit utnämnd till palatsintendent, mördades af slägtingarne till en enka, med hvilken han å sin sida öppnat kärlekshandel; efter hvad man har sig bekant skedde mordet med storhertigens vetskap. Nu var ett hinder undanröjdt för f. d. bagarfruns upphöjelse till storhertiginna. Det nästa undanröjdes snart. Sedan Bianca först förödmjukat den beklagansvärda drottningen, som endast födt sin gemål döttrar, genom att utge ett understucket gossebarn för sitt, förgiftade hon henne; Johanna dog och Bianca blef storhertiginna. Då passade republiken Venedig på, i tanke att göra en lika god affär som 100 år törut med Catharina Cornaro och ön Cypern, och i dess råd väcktes förslag att förklara den skändliga Bianca för republikens dotter. Men en hämnande försyn hade straffet i beredskap och korsade venetianarnes listigt anlagda beräkningar. Bianca, hvars många brott troligen icke blifvit en hemlighet för folket, hatades at detta och hade älven för sin herrsklystnad råkat i delo med sin svåger, kardinalen af Medici. Hon beslöt att göra sig qvitt från honom liksom från Johanna och inbjöd honom, under sken af en försoningsfest, till en praktfull måltid hvari äfven hennes gemål deltog. Under densamma inbars en kardinalens favoriträtt, den Bianca, som ett bevis på att numera allt groll dem emellan skulle vara försvunnet, sjelf tillredt och den hon nu med egen hand ville servera honom. Men kardinalen var giftblanderskan för klok; med ett vänligt småleende bad han