Göteborgsposten – 10 februari 1866, sida 3

1. en belgisk sångarefamilj vid namn Burier, sa wilken D. N. egnar ett storståtligt omnämsande, men om hvilken N. D. A. säger, att ecj många komma att sakna den, då den en sång säger sitt farväl åt hufvudstaden. Från Utlandet. De från Amerika senast ingångna Newvorkertidningarne ogilla den på mexicanskt :mräde belägna staden Bagdads ötverrumplanle af amerikanska soldater, emedan de anse letta steg strida mot folkrätten, och det antases, att Unionsregeringen hyser samma åsigt. sJeneral Weitzel, som hade befälet öfver unionstrupperna på den amerikanska sidan om Rio Grande och sett genom singrarno med en del uppståndna förvecklingar, har återkallats och blifvit aflöst af general Stoneman. Oaktadt dessa underrättelsers lugnande natur, har öfverrumplingen af Bagdad likväl väckt stor rörelse i Frankrike och ökat oviljan mot den mexicanska expeditionen. Notståndarne till delta företag tillväxa dagligen i antal äfven bland medlemmarne af majoriteten inom den lagstiftande kåren. Redan under förhandlingar, som egt rum inom kammarens afdelningar vid valet af adresskomiten, skola flera af regeringens tillgifnaste anhängare hafva uttalat sig för, att Mexicos utrymmande bör påskyndas. Det skulle af många skäl vara för Europa lyckligt — det kan ej tör ofta upprepas — om farorna af en sammanstötning mellan Amerika och Frankrike kunde undvikas, ej minst derför att Rysslands hållning börjar bli särdeles misstänkt. Det har under närvarande regime derstädes varit seed, att söka i en eller annan fråga, som är af mera betydande art, tillkonstla en folkopinion, vore denna och hufvudsakligen endast synlig genom några skålar och tal, på hvilken opinion regeringen sedan skall kunna stödja sig vid ett eller annat uttalande. Vi minnas alla, huru vid utbrottet af polska upproret samqväm bildades och tal höllos, i hvilka man förklarade sig vilja understödja regeringen mot Vesterns och hela det öfriga Europas inkräktningar och brott mot Rysslands ära. Det var städse i Moskwa, som dessa opinioner uttalades. Någonting dylikt tyckes nu äfven vara i görningen. Kejsar Nicolaus brukade säga, att Amerika och Ryssland äro de enda tvenne stater, som hafva en framtid för sig — de enda två som ännu äro unga, ännu växa och ännu äro expansiva midtibland verldens gamla länder. Andra stater ha utkämpat sina strider, genomgått sin utvecklingsperiod och uppnått slutet af sina banor; endast för det stora kejsardömet och den stora republiken finnas ännu några öden qvar, menade han. Derför borde de enda två nationerna ännu vara goda vänner och bundsförvandter. Dessa åsigter hafva nyligen uttalats med stor öppenhet vid en fest, som gitvits af handelssocieteten i Moskwa för den amerikanske ministern i Ryssland, general Cassius Clay. Hr Gorboff, sabrikant i Moskwa, förklarade, under påstående att hvad han sade ej var hans egen, utan ätven hela Rysslands politiska mening, att de sympatier, som vi ryssar känna och yttra för Amerika, äro verkliga och hjertliga. De äro grundade på en likstämmighet i intressen och egenheter, som skall bli starkare, i samma mån som båda ländernas utveckling skrider framåt, och ätven skall, hoppas vi, hatva inflytande på verldens öden. För att denna fras icke skulle missförstås, yttrade tal. ännu mera direkt, att hvad som förenar de båda folken med hvarandra, är den starkes kärlek till den starke. En annan ryss antydde en gemensamhet i faror såväl som i goda utsigter, ty han beskref både kyssland och Förenta Staterna såsom utsatta tör Europas vafund och illvilja, fastän, såsom han sade med föga kännedom om historien, ingendera nationen någonsin tänkt på att inblanda sig i den europeiska politiken eller eröfra en remsa af europeiskt område. De båda amerikanska diplomaterna upptogo med välbehag dessa yttranden, men man kan ej undgå, att finna en del sarkasm, kanske emot talarens vilja, i de ord, hvarmed general Clay svarade på skålen för presidenten Johnson, dervid han bl. a. yttrade: Jag är stolt öfver att finna vår presidents namn sammanstäldt med namnet Alexander II — denne ärorike monark, hvilken Gud gaf åt den nuvarande generationen såsom en borgen för Rysslands välgång och en heder för menskligheten uti alla tider. Ödet hade förbehållit åt dessa tvenne herrskare öfver två stora folk att egna sig åt verket, befria slafven och göra alla lika inför lagen. Jag kan ej betrakta detta sammanträffande annorlunda än som en särskild uppgift af Försynen, hvilken såväl i monarkier som republiker på sitt eget hemlighetsfulla sätt städse och oupphörligt befrämjar den menskliga racens frihet och civilisation. Lätom oss vörda samt böja oss inför den gudomliga viljan. Låtom oss, under lydnad för denna vilja, underhålla, befordra och stärka denna vänskap mellan ryssarne och amerikanarne, hvilken han sjelf med outplånliga bokstäfver inskrifvit i historiens böcker. Lätom oss älska hvarandra, såsom vi älska våra husliga härdar, vårt land och vår nationala ära. Låtom oss hålla vid makt dessa känslor af vänskap och god vilja samt förbiifva dem trogIna, likasom vi tänka att förbli trogna friheten, hvil