Göteborgsposten – 10 februari 1866, sida 1

pÅHn4 IUSOMOAHETE TOTSaIJas a 8 Ore. — IIMUMIN Veckokrönika. Ovådersmusik på och utom teatern. — Lugn efter stormen (2). — Hvad hafvet gömmer. — Krönikeskrifvaren i förlägeuhet. — Docenten L. Dietrichsons söreläsningar. — Nyhet med anledning deras. — Fru Jenny hörde-Neys afsked och afresa. — Skarpskyttemusik-kårens aftonunderhällning. — En framtidssörhoppning, eller förädlade cafe-chantanter — Musik och välgörenhet, memento för nästa Mändag. — Ditt och datt, småsqvaller af krönikeskrifvaren. Har ni hört Verdis Rigoletto? Påminner ni er den präktiga skildringen af elementernas raseri, som förekommer i sista aktens sista scener? Säkerligen, om icke för annat för det förskräckliga, men, man måste likväl medge det, på samma gång målande buller som piccolan, tallrikarne, pukorna, i förening med den underjordiska åskan c:a 4 timma anställa. Nåväl, ni ha hört denna musikaliska målning af ett oväder, och ni har högt applåderat den, men kanske också inom er tänkt: Nog är det väl ändå en smula öfverdrifvet! Men för den händelse ni under den förflutna veckan haft er varelse i Sjöoch stapelstaden Göteborg, så måste ni dock medge att verkligheten öfverträffat äfven en italiensk maöstros djerfvaste fantasi. Det är visserligen sannt att åskan fattades, men den verkliga stormen öfverträffade också flera resor teaterstormen och rasade isynnerhet natten mellan Onsdagen och Thorsdagen på ett sätt som i hög grad var egnadt att låta oss stoftets barn inse, hvilka bräckliga flarn vi likväl äro i Hans hand, som eger att uppväcka, men också att stilla upproren i naturen. Under gårdagen inträdde ett väl behöfligt lugn efter all denna oro, solen strålade åter klar och varm öfver land och haf, och vågorna glittrade så skälmskt och vänligt som om de ville komma oss att glömma det under det safirblå, guldstickade täcket under dessa dagar och nätter månget meniskohjerta klappat ut, målet blifvit satt för mången redlig sträfvan. Måhända skall den nu ingångna angenäma, om också mera vårliga än vinterliga väderleken fortfara, måhända icke, men nog tyckes det som om det nu om: sider vore tid att vi finge någon ersättning för vår s. k. vinters många vedermödor. Den som lefver får se! Har veckan skaffat våra hamnkanaler en hardt när öfversvämmande uppsjö af det våta elementet, så har deremot i er krönikeskrifvares nyhetskanalor rådt en fullkomlig ebb. Dagarne ha släpat sig fram mulna och sorgliga, och med undantag af en och annan liten histoire scandaleuse, hvilken bäst passar under rubriken Kättegångsoch Polissaker, har marknaden, för att tala i affärsstil, varit fullkomligt flau. Ett framstående undantag från denna flauhet göra docenten L. Dietrichsons föreläsningar, hvilka med stigande intresse afhörts af allmänheten. För dem, som af ett eller annat skäl icke kommit att bevista dessa töreläsningar från början och sedan afhållit sig derifrån, måhända af farhåga att derigenom icke kunna följa dem i deras sammanhang, torde det blifva en välkommen nyhet, att ett tillfälle i veckan lärer bli dem beredt att åhöra den begåfvade föreläsaren i ett under en afton afslutadt föredrag, anordnadt af härvarande Nordiska förening. Tillträde kommer att mot en obetydlig atgift medgifvas äfven åt personer utom föreningen. Ännu ett undantag torde med skäl böra göras, nemligen företeelserna inom musikverlden, der fru Jenny Burde-Neys utmärkta spel i Dinorah och ehuru fåtaligt besökta, glänsande, sista gästuppträdande sistl. Tisdag är det första som möter oss. Fru B.-N. som jemte sin man, tf. d. skådespelaren vid hofteatern i Dresden, hr Emil Biärde, i Thorsdags återvände till Ty skland, efterlemnar här ett kärt och aktadt minne som en mångsidig och framstående talang. Detta röjde sig såväl vid afskedsrepresentationen genom varmt bifall och blomsterkastning, som vid afresan, då en talrik samling af de enskilda vänner och beundrare, som sångerskan under sin härvaro förvärfvat sig, hade samlats å jernvägsstationen, och der icke