Göteborgsposten – 10 februari 1866, sida 1

Nitton talare återstodo då adeln åtskiljdes. I gårdagens förmiddagsplenum fick en dast fyra talare ordet. Hr R. o. Kremer talade först och länge för traktaten, men såg i bränvinet stora vådor, hvaröfver man smått skrattade. Frih. Carl Adam Raab, som är bosatt i Kalmar län, och som der roat sig med att skrifva några besynnerliga Sändebref till sinansministern, som allmänheten ej läst och som den nyssnämnde ej besvarat, hade nu kommit upp mindre för att göra slut på trak taten, ehuru han naturligtvis törkastade den, utan för att urladda alla de stora tankar, som han ett par år inladdat, och specialiter för att krossa frih. Gripenstedt — med en mängd bombastiska fraser och mycket annat som ej till saken hörde. Frih. v. Scheultzenheim var fullt lika ond och rikare på paradoxer, men hans föredrag var pikant, rikt på insinuationer å la Crusenstolpe, hvilken han märkbart sökte imitera, men slutade med att bifalla betänkandet och det i utskottet af honom formulerade klandret. Derefter uppropades frih. Gripenstedt, som nu var synbarligen vid god helsa och utveck lade i det under två timmar fortgående föredraget en beundransvärd både själsoch kroppskraft. Han var hela tiden varm, men lugn. Han talade med en flödande vältalighet; han upptog och gendref alla de inkast af någon betydenhet, som blitvit gjorda; han talade ömsom allvarligt ömsom skämtsamt; han grupperade sin sifferbevisning med vanlig åskådlighet, och han anförde några liknelser som i ordets hela bemärkelse voro slåonde. De lagrar som frih. Klinkowström med så mycken ansträngning samlat dagen törut förvandlade talaren till en värdelös kryddbovara, och sällan, om någonsin, har väl en stätsekonom med så stora anspråk på ofelbarhet som frih. Klinkowström värre blifvit — stukad. Också yttrade en ledamot af adeln då plenum slutades: Hvilken stor man hade ej frih. Klinkowström varit, om frih. Gripenstedt icke funnits till? Adelns plenum fortsättes på aftonen, och kommer frågan troligen då att afslutas. Presteståndets talare följde noggrannt den af biskop Annerstedt anslagna texten: fosterlandets ruin, grundlagens öfverträdande, lyxens befordrande, lättsinnighetens befrämjande 0. 8 v. serverades i kokad, stekt och kall form. D:r Lindgren tremulerade, d:r Petrelli fräste, prosten Janzon suckade öfver allt det onda som komma skulle. Men prosten Mellen sade rent ut, att något besattare än utskottets betänkande hade han aldrig läst, och mente tro på att logican var zör utskottet såsom slipstenar. Då erkebiskopen slutligen förmälte — med sin oefterhärmliga bonhommie — att det cj var värdt göra proposition på bifall till ut-kottets betänkande och afslag på traktaten som koniraposition, vch då segrade betänkandet med en rösts öfvarvigt. Ninoriteten ville örkasta traktaten. Således är traktaten nu faktiskt rikets ständers beslut, och om än adeln, emot förmodan, skulle stanna i samma beslut som presteståndet, så inverkar det icke på hutvudsaken.