Göteborgsposten – 9 februari 1866, sida 3

från Berlin anländt till Altona och kanoner skickas sjövägen. Medan sålunda Bismarck drifver allt till dess yttersta konseqvenser, synes befolkningen i Holstein börja röra på sig och fordra, att afseende skall fästas äfven vid dess önskningar och vilja. Medlemmarne at den holsleinska ständerförsamlingen hafva nemligen till sin ståthållare Glabenz afgifvit en adress, hvari de betona, att ständerna nu redan på tredje året icke utöfvat något inflytande på ordnandet af landets förhållanden, likasom landets representation äfven vårit utan medverkan i afseende på lagstiftningen och användandet af hertigdömenas penningemedel. Det är kanske icke utan sammanhang härmed som österrikiske kejsaren plötsligt kallat till sig i Pesth sina ministrar. Atminstone antager man allmänt i Tyskland att detta inkallande har samband med den slesvigholsteinska trägan, som vid hvarje vigtigare politisk tidpunkt alltid tränger sig fram med en envishet, som en gång måste finna sin slutliga lösning. Österrike är i öfrigt mycket upptaget af den ungerska frågan. Fedrelandet lemnar toljande öfversigt af den ungerska landtdagens förhandlingar: Den ungerska landtdagen skrider temligen långsamt framåt. Den har redan varit tillsammans i 6 å 7 veckor, men har ännu icke kommit längre än till pröfningen af valbret och val at utskott. 51 val voro omtvistade, och af dessa stadfästes 37, under det 4 förkastades och 10 underkastades en närmare pröfning. Detta måste synas som en väl ringa trukt at så lång tids arbeten, men man bör ihogkomma, att det nu först är andra gången landtdagen samlats sedan 1849 och att mer än 4 år redan förflutit sedan sista mötet. Ej nog med att en del af medlemmarne endast utgöres af oöfvade kralter, äfven landets svåra ställning gör det nödigt, att gå mycket varsamt till väga, och öÖn väsentlig del af hvad som annars skulle försiggå vid de offentliga plena, förlägges nu till enskilda sammankomster och hemliga förhandlingar, dels inom de enskilda grupperna, dels emellan ledarne inbördes. Deremot vinnes det, att landtdagen i sitt offentliga uppträdande alltid stär som en rast sluten enhet. Det egendomliga i magyarernas politiska hållning är, att de alltid ha bicken riktad på det förflutna; de fordra med otörminskad seghet den ena gången etter den andra tullständigt återupprättaede af den hisloriska rätten, af de förhållanden som bestodo i det ögonblick, då författningens verksamhet afbröts, och först då detta ernåtts, kan det vara tal om, att andra angelägenheter skola tagas i betraktande, såtom Ungerns förhållande till biländerna, magyarernas ställning till de andra folkstammarne och de ungerska ländernas ställning till det öfriga riket. Tvistepunkten mellan de trenne partier, i hvilka landtdagen delar sig, är i grunden denna: hvilken tidpunkt skall landtdagen lägga till grund för sitt uppträdande: Skall det vara 1847, såsom de gammal-konservativa säga? Eller 1848, som Deak fasthåller? Eller 1849, som venstern under Ghuczy uppställer? Men de äro alla ense deri, att man skall finna rättsståndpunkten och oryggligt fasthålla vid denna. Det är derför som Deak har så stor öfvervigt, ty han fasthåller 1848, d. v. s. kejaarons eller rättare konungens egna estergifter under Marsdagarne, högtidligt godkända at Frans Josef i hans tal och skrifvelser till ungrarne under sista månaderna af 1865. Derför kunna hvarken de gammal-konservativa eller radikala undandraga sig att taga honom tillsvidare till ledare, ty båda äro lika öfvertygade om, att Ungern endast kan ernå frihet och sjelfständighet genom att ställa sig på rättsståndpunkten. Då denna är gifven kan man alltid slå af litet. De gammal-konservativa säga, att man icke absolut skall fordra, det 1848 års lagar skola sättas i kraft. Man skall finna sig uti, latt de endast erkännas formelt giltiga, men vara villig att at dem afstå så mycket, att uterstoden kan medgitvas utan skada för rikels enhet. De vilja derför uppgifva den sjelfständiga ministeren, hvilken man icke hade före 1847, och de bullersamma comitatsförsamlingarne, hvilka nu tegat i 16 år. Detta parti ledes inom landtdagens underhus at grefve Åpponpi.De radikala ha insett, att olyckan drabbade Ungern år 1849, derför att magyarerna icke ville akta de andra sfolkslagens rätt, och de påstå derför, att man skall gifva de reforÅ mer, som den ungerska riksdagen i Debretsin antog sommaren 1849, men först då det var Ttör sent. Detta arf vilja de radikala lyfta: de vilja likställa judarne med de kristna; de vilja ge språken lika berättigande i komitatsJoch kommnnalförvaltningen samt i undervisgen, och de vilja slutligen lemna on mycket utsträckt kommunalsjelsständighet, på det masgyarornas öfvervigt och herravälde i staten må kännas mindre tunga at de andra solkslagen. Deak går nu en medelväg och söker 4 U;OO dan samla hela landtdagen Per